Off sight // Foscar

12.

"Oscar!!"

Hans rop ekar mellan trädstammarna och jag känner mig jagad. Känner mig otrygg i den täta skogen vars tjocka mörker omsluter mig som en snara så att jag flämtande kippar efter andan. Känner mig jagad av den som brukade vara min klippa, min trygghet.

"Oscar snälla, bara stanna!"

Ropar han igen och hans röst ringer i öronen. Mina fötter halkar runt bland blöta stenar, hala trädrötter och ledig mark. Förvåningen över att jag faktiskt lyckats hålla mig på fötterna försvinner i samma stund som min fot fastnar under en uppstickande trädrot och jag faller handlöst till marken.

Ett smärtfyllt skri lämnar mina läppar när jag faller till marken. Vätan tränger in under mina kläder, leran smutsar ner min hud och smärtan i foten sprider sig som en blixt upp i benet.

Innan jag ens hinner andas så faller Felix ner på knä bredvid mig. Hans andetag är tunga och ansträngda och det är uppenbart att hans kropp är utmattad. Hans oroliga ögon möter mina och jag ska just be honom att lämna mig ifred, lämna mig i den mörka skogen när hans hand snuddar vid min skakade fot och jag får bita ihop för att inte skrika högt.

"Åh helvete!"

Skriker jag fram och han hyschar mig med ett försök till en mjuk, lugnande röst. Hans oroliga, skrämda blick sveper över min fot och med försiktiga rörelser försöker han att snudda vid den vilket får mig att kvida till.

"Oscar du måste andas. Jag tror att den är bruten, du måste till sjukhuset"

Yttrar han bekymrat och jag kvider till och hugger tag i hans hand pågrund av smärtan och skräcken som blandas i en enda röra inom mig.

"Jag kommer att ringa ambulansen Oscar, men jag kan inte följa med i ambulansen. Ingen kan veta att jag är tillbaka än. Men jag kommer dit sen, jag kommer till sjukhuset Oscar, jag lämnar dig inte"

Försöker han att förmedla med en lugn röst men allt jag gör är att skaka på huvudet och känner hur de första tårarna spiller över och stilar nerför mina kinder.

"Ring du ambulansen, men kom fan inte förbi på sjukhuset. Du har redan lämnat mig, du lämnade mig det ögonblick du bestämde dig för att ersätta mig"

Utbrister jag och han sänder mig en krossad blick. Hans ögon är blanka och han stänger munnen om och om igen i ett försök att forma ord men jag bryter vår ögonkontakt och släpper hans hand.

"Bara ring det där jävla samtalet och lämna mig ifred sen Felix. Jag har överlevt utan dig i månader, jag tror jag klarar lite till"

Utbrister jag och hade smärtan inte speglats i min röst så tror jag aldrig att han följt min order.