Off sight // Foscar

3.

Jag vaknar med någons armar runt min kropp. Med någons varma bröstkorg pressad mot min och fläktande andetag över mina lätt särade läppar. Men när mina ögon öppnas och jag synar personen vars famn jag ligger i så är det fel. Det känns helt fel. För det är inte hans famn. Det är inte honom jag vaknar upp med och allt känns bara fel.

Med långsamma rörelser pågrund av muskler som ännu inte vaknat till ordentligt lyckas jag kravla mig loss ur hans famn och reser mig ur sängen på stela ben. Eftersom att jag somnat ofrivilligt inatt så är min kropp redan påklädd och med Felix tjocktröja som värmer upp min kyliga kropp tassar jag ut på balkongen och stänger försiktigt dörren om mig.

Med armbågarna stödjandes på balkongräcket suckar jag djupt och låter min sömndruckna ögon svepa över de gråa, folktomma gatorna.

Allt känns grått och tomt och allt jag vill är att känna hans värme, känna hans närhet, hans kärlek. Men istället är jag ensam och ovetandes. Hopplöst drivandes av det lilla uns av hopp som jag fortfarande kan förmå mig själv att känna. För enda anledningen till att jag ens orkar längre, att jag ens orkar kämpa vidare utan honom, är tanken på att han fortfarande kan komma tillbaka.

Jag rycks ur mina tankar när ett par starka armar försiktigt placeras runt min midja och jag ryser när Hugos andetag fläktar den bara huden av min nacke.

"Vad tänker du på?"

Frågar han med en låg, hes röst och jag suckar lågt och fäster blicken på den regnblöta gatan nedanför oss.

"Honom"

Svarar jag känslokallt och det är hans tur att sucka. Vi står still i ett ögonblick innan jag känner hur hans läppar ömt placeras mot min kind. Med hastiga rörelser vrider jag på huvudet så att hans läppar inte längre har tillgång till min hud och rycker löst på axlarna för att lossa hans grepp om min midja en aning.

"Oscar snälla, du har själv sagt att du fortfarande tänker på mig. Varför kan vi inte försöka igen?"

Får han ur sig aningen frustrerat och jag biter mig löst i läppen samtidigt som jag fortsätter att hålla huvudet bortvänt från honom och tar ett djupt andetag.

"Det sa jag för flera månader sedan, veckor innan han försvann. Dessutom, att jag tänker på dig innebär inte att jag vill försöka på nytt. Mitt hjärta tillhör honom, och det är inget jag kan hjälpa"

Får jag ur mig med en trött röst och känner hur hans grepp om min midja hårdnar och en frustrerad suck lämnar hans läppar.

"Men du kan inte vänta på honom resten av livet Oscar. Han kommer inte tillbaka, han lämnade dig. Han är d-"

"Hugo snälla"

Jag avbryter hans frustrerade utläggning och lyfter handen för att stryka bort tåren som stilla rullar nerför min kind. För det han just sa får bara smärtan att förstärkas. För han har rätt om en sak, han lämnade mig. Och det kanske är som han säger, han kanske aldrig kommer tillbaka.

"Du måste gå vidare"

Yttrar han med en låg röst som får mitt hjärta att värka. För jag vill inte, kan inte. Kan inte släppa honom, kan inte släppa oss.

. . .
Har åkt på en influensa, man ba jaaaa precis vad jag behövde

Men är iaf på bättringsvägen nu så nu orkar jag skriva lite igen <3 hoppas att ni mår bra!