This Is My War ~ Svenska { ON HOLD }

Kapitel 4

"Hej." Sa pojken och la ner sin väska bredvid min. Han satte sig bara några centimeter ifrån mig och drar fram handen för att hälsa.

"Nathan." Sa han och skaka min hand så kraftigt att jag trodde mina ben skulle gå av.

"Jane." Svara jag enkelt och log mot honom. Han har ganska mörkt hår, lite halv lockigt ganska charmerande. Även hans ögon lockade väldigt mycket, stora och bruna. Ser nästan lite mystiska ut.

"Så varför är du här?" Fråga han och kolla ner på sina skor. Nästan som att han skämdes för att fråga.

"Jag gör detta för att stå med mina föräldrar i krig sen. Bara för att jag inte har träffat dom på 4 år snart." Nathan kolla upp på mig med medlidande ögon och log lite svagt. Han tar min hand och som reflex ville jag dra bort men hans hand var så mjuk och passa så bra med min hand.

"Själv är jag tvingad." Sa han och drog tummen upp och ner på min handrygg. Han skratta och skaka på huvudet, i samma veva drar han åt sin sin hand och drar sig i håret. Jag tycker nästan att det ser ut att plåga honom, alltså tanken på att bli militär.

Vi avbryts av att en stark röst ropar att vi ska samla oss framför bussen. Så vi lyder och tar våra väskor och går mot den väldigt kraftiga mannen.

"Om ni nu väljer att gå in i denna buss finns det ingen återvändo för att åka tillbaka till era hem. Så jag säger detta nu, om det är någon som väljer att inte stanna." Sa han högt och tydligt, många kolla på varandra med undrande blickar sedan fortsatte mannen.

"Under denna träning kommer vi inte bara träna på vår fysiska sida utan vi ska lära oss kämpa emot vår egen vilja. Många ca 10 personer har blivit galna, tappat kontrollen. Så denna utbildning har inte många vågat sig på. Många väljer att åka hem, ber på sina knän. Så om det är någon som väljer att gå stig fram nu." Han granska oss, en efter en. Jag möter hans ögon, dom är kalla. Jag ryser. Han kollar på mig en lång stund.

"Det är endast en kvinna som har klarat detta. Vet du vad hon heter?" Säger han och pekar på mig.

"Andrea Hamilton. Hon kom från Texas. Hon är även min mamma." Svara jag och jag hör många flämta till. Mannen fick stora ögon, man kunde se fruktan i hans ögon.

"Är du Jane Hamilton?" Fråga han, jag bara nickar på huvudet. Han sa inget mer utan istället presentera han sig som General Howard. Efter en kort stund av massor av prat fick vi gå in i bussen. Stolarna var väldigt fula, blå, gröna och röda. Jag sätter mig ganska långt bak men inte längst bak. Nathan kom snart och satte sig bredvid mig. Den sista som kom in var Generalen. Han står längst fram och spänner ögonen i oss.

"Resan kommer ta 3 timmar." Ropar han i bussen och nästan alla sucka. Visste dom det inte? Haha synd för dom.

"Dom som visste hur lång tid det skulle ta har antagligen med sig mat för här kommer det inte komma några stop inte." Ropar han och och många sucka.

"Visste du?" Fråga Nathan.

"Aa, lugn du ska få." Skratta jag och tog fram ett packet med Twizzlers. Det har alltid varit mina favoriter. Min pappa visade mig dom en gång när vi var i en godis affär.

"Åh det är mina favoriter." Utbrister han och kollar på dom med en extra glimt i ögat.