Dramatic Love {C.D}

0.9

Lyssna gärna på Home av One Direction medan du läser detta kapitlet ❤️

Daniellas perspektiv

Hela natten ligger jag i sängen och stirrar upp i taket.

Varför just Wendy och inte mig? Var detta planerat? Så som killarna reagerade verkade det inte vara en plan.

Jag suckar och bestämmer mig för att gå ner och hämta vatten.

Jag går till köket tyst för att inte väcka de andra. Klockan är säkert bara 4. Jag ser en kista. Tårarna börjar samlas i mina ögon igen.

Jag går fram till den, förstås så ligger Wendy i den. Kulan träffade rakt i hjärtat, det var inte ens lönt att ringa ambulans.

"Wendy? Hör du mig? Förmodligen inte. Jag vill inte att du ska vara orolig. Jag kommer klara mig fint här och du vet andra anledningen varför jag stannar. Tänk på det positiva ifall jag blir skjuten kommer jag till dig. Haha okej jag vill bara att du ska veta att du är en underbar person och att jag älskar dig. Du var min ända vän-min bästa vän . Jag kommer sakna dig finaste. Vila i fred ❤️"

Jag bara sitter vid kistan och gråter ut. Jag kan inte stoppa mig själv. Jag känner en arm på min axel. Jag hoppar till i hopp om att det är Wendy.

Det är Cameron. Jag torkar bort mina tårar och ställer mig upp framför honom.

Han kollar medlidande på mig.

"Hej Cameron. Vad gör du vaken såhär tidigt" frågar jag och försöker att låta stabil i rösten.

"Det är okej att gråta Daniella" säger Cameron och kollar på mig.

Jag nickar och kollar ner i golvet. Kan han inte bara krama mig?

Camerons perspektiv

"Jag går väl och lägger mig" säger jag och vänder mig om.

"Vänta!" Hör jag Daniellas hesa röst säga.

Jag vänder mig om.

"Kan du sova med mig?" Frågar Daniella osäkert.

Jag ler svagt och nickar "kom"

Vi går upp för trapporna och går in i mitt rum. Jag lägger mig i sängen och Daniella kryper in jämte mig.

Detta är perfekt.