Dark Secret (pausad)

Part 4

Emily
Jag blev avbruten i mina funderingar av att Ruth reste sig upp och bad mig följa med henne till vardagsrummet.

Klumpigt reste jag mig ur stolen och lämnade min halvätna macka och kaffe på bordet och följde efter henne ut från köket.
Vi kom snabbt in i vardagsrummet och jag satte mig i den stora soffan och såg när Ruth lämnade rummet.

Jag passade på att studera rummet.
Liksom i resten av huset så hängde det lite tavlor här och var och det låg en vit fluffig matta under det stora marmor soffbordet.

Min hållning blev automatiskt rakare av fotstegen som fördes in i rummet.
Med en duns så satte sig en person i en av fåtöljerna framför mig.
Mina ögon vilade på personens skor och jag vinklade inte ens upp dem när jag hörde en mörk stämma tala till mig.
"Hur mår du" frågade den.
Jag satt tyst ett tag innan jag svarade "under omständigheterna så mår jag nog bra".
nu vandrade mina ögon upp mot hans ansikte.
Jag drog ett flämtande andetag när jag noggrant studerade hans ansikte, som om jag ville ta in varenda detalj av det. Något vackrare hade jag aldrig sett i hela mitt liv.
Hans hy var perfekt blek utan ett ända spår  av någon som helst rynka, födelse märke eller någonting som skulle kunna pryda en människas hud.

Jag kände mig frestad att lyfta fingrarna som vilade i mitt knä och känna på hans ansikte.
Hans kolsvarta hår var perfekt stylat i vax och nu var jag ännu mer frestad att känna in varje hårstrå på hans huvud.
Men det var hans ögon som intresserade mig mest. De hade någon slags gul ton blandat med svart.
Det går liksom inte att förklara. Men vackra var de.

Jag bara satt där och stirrade på denna vackra skapelse tills någon avbröt mig.
"Jag är Mr. Johnsson, Men du kan kalla mig Carter"

Carter... Hmm......
Jag smakade tyst på namnet i munnen. Carter Johnsson.
Emily Johnsson.

Stop!
*Mental slap i ansiktet*
vad tänker du?
Emily, Mariah, Smith.
Det har knappt gått 2 minuter och du har redan låtit honom rubba dig.
Skärp dig, sa min hjärna åt mig.

"Vad heter en så fin liten flicka som denna?" undrade han och tittade in i mina ögon.
Jag rodnade lite över ordet fin men blev genast lite irriterad på att han kallat mig liten.
"Ursäkta, jag är faktiskt 18 år!" svarade jag kaxigt.
"Men om du är tvungen att veta så heter jag Emily."

Han verkade bli förvånad av min kaxiga ton med fortsatte sedan med samma lugna röst
" Jag förstår att du har många frågor men jag ska förklara lite om vad som har hänt och vad som kommer att hända" han pausade och tog ett djupt andetag

"Du var på en fest och blev nästan våldtagen av en av mina bekanta , Robin, men som tur är så var jag på samma fest och innan Robin han göra något så kom jag på vad han höll på med och stoppade honom.
Du svimmade i sängen av utmattning och jag bar med dig till min bil och körde dig hem till mig.
Du vaknade och nu sitter du här.
Jag kommer att köra hem dig och vi kommer aldrig att ses igen och Robin kommer aldrig att röra dig igen" sa han

Jag kände ett litet sting av sorg av någon konstig anledning när han nämnde att vi aldrig skulle ses igen.

Även fast vi bara hade träffats en gång så blev jag lite fäst vid honom.
Det låter som om jag pratar om en hundvalp men det är en människa jag snackar om.

Han reste sig upp och jag följde med honom till ytterdörren.
"Men vad ska jag göra med kläderna då" undrade jag och syftade på de kläder jag hade på mig.
"De får du behålla gumman" svarade Ruth och klappade mig på axeln.
Jag mumlade ett slags tack och gick efter Carter till hans svarta Mercedes.

"Vart bor du?" frågade han.

Jag rabblade upp min adress och vi började åka hemåt.

När vi kom fram så tackade jag Carter för allt han gjort och gick sedan in i mitt hus.

Väl därinne så möttes jag av en väldigt orolig mamma som genast brast i gråt när hon såg mig.
" j-jag har v-varit s-så orolig" snyftade hon fram när hon omfamnade mig.

Men hennes ledsna uttryck byttes snabbt mot ett argt när hon började skälla på mig
"vart har du varit unga dam! vet du inte hur orolig jag har varit? inte bara jag, Adam har också undrat vart du har varit någon stans!" skrek hon på mig

Jag tog av mig mina skor och började förklara för henne vad son hade hänt.

Jag sa att jag hade gått på fest med Amanda och att det hade blivit sent så vi stannade kvar hos Joel som hade festen och min telefon hade dött.

Det var nästan helt sant. Jag utelämnade den lilla detaljen om vad som hade hänt med Robin på festen och att Carter hade kört hem mig till honom.

Eftersom klockan bara var tre på eftermiddagen så bestämde jag mig för att gå och träna.
Jag sprang upp på mitt rum och drog på mig ett par korta tränings shorts och en sport BH. Ovanpå det så drog jag på mig ett linne och ett par Adidas byxor.

Med mina hörlurar inpluggade i mobilen och gymkortet i handen så gick jag ner i hallen och snörade på mig mina röda nike skor
Mamma kom ut i hallen och tittade frågandes på mig.

" Jag ska till gymmet" sa jag och öppnade dörren och gick ut utan att vänta på svar.

Jag kom fram till gymmet, blippade mitt kort, och gick upp till löpbanden och började springa.

Jag älskar känslan av att springa.
Det kul att få utmana sig själv med att springa fortare och pröva sin kondition till max.
Det är lite roligare utomhus när man känner vinden i ansiktet men nu skulle jag styrketräna också så det får bli en annan gång.

Jag stängde av löpbandet och gick mot det stora utrymmet där det var lite mjukare golv så att man kunde träna själv.

Musiken dunkade i mina öron och svetten rann mendans jag gjorde olika övningar såsom squats, armhävningar, situps med mera och jag kände brännande blickar av killar i min nacke.
Jag var ju vältränad och enligt andra så hade jag ett bra utseende, så det är nog inte så konstigt.

När jag var klar så reste jag mig upp, torkade svetten ur pannan och joggade hem.
Klockan hade hunnit bli ganska mycket eftersom när jag är på gymmet så glömmer jag liksom bort tiden.

Jag öppnade dörren och sprang direkt up på mitt rum för att duscha.
De svettiga kläderna landade på badrumsgolvet när jag steg in i den varma duschen.

Med vattnet rinnandes ner för min kropp så schamponerade jag mitt hår.
Jag rakade benen och tvättade min kropp och sedan steg jag ut ur duschen.
Jag virade in mig själv i en handduk och gick till mitt rum för att dra på mig underkläder.

Trött la jag mig i sängen och kände sömnen ta över.
***
Nästa morgon vaknade jag av att Adam hoppade på mig.
Jag grymtade och vände mig om samtidigt som jag försökte putta av honom från sängen.
"Emilyyyyyy!" skrek han
"Hjäääääälp!"
Jag satte mig upp i skräddarställning och tittade oförstående på honom och väntade på en förklaring.
"Det är en meega spindel i mitt rum!" gormade han skräckslaget och visade med armarna hur stor den var.
Jag suckade och reste mig upp för att titta på denna 'mega' spindel.

"Jag ser inget" sa jag när min blick vandrade runt i rummet i jakt på spindeln
"där är den" viskade Adam och pekade mot en av hans bokhyllor.
Jag gick fram mot hyllan och där låg den minsta spindeln jag någonsin sätt.

Hur kan han vara rädd för dendär. I mina ögon borde en 14 årig  som utger sig själv som världens tuffaste kille inte vara rädd för mini spindlar.
"Seriöst?"
"Vadå? du vet att jag inte gillar spindlar" svarade han.
"Jo, jag vet" suckade jag och tog med mig spindeln till badrummet där jag spolade ner den i toaletten.
"Så! Borta!" sa jag och gick tillbaka till mitt rum. Han hade förstört min 'skönhetssömn'. Ha vem försöker jag lura.

•••••••••
Såå Ett extra lågt kapitel bara för att det är 2016!
Hade ni alla en bra nyårsafton? När gick ni och la er? Vi somnade runt 4 tiden iaf....
Aja ses när vi ses!
Baaaaj❤️