Dark Secret (pausad)

Part 8

Amanda på bilden
= Bella Thorne
----
Emily
Jag hade haft en väldigt rolig kväll med Squadet.
Vi hade mestadels bara larvat oss och gått runt i parken medans vi skrek-sjöng på nån gammal 80-tals låt som vi bara kunde refrängen på.
Skrattat hade vi oxå gjort. Folk säger att ett gott skratt förlänger livet. Då borde jag aldrig dö så mycket som jag skrattar.
***
Jag steg in i hallen och tittade på vägg-klockan vi hade där. Den visade halv tolv. Inte så sent ändå.
Mina steg styrdes mot köket där jag tog ett äpple från fruktskålen och gick vidare up för trapporna mot mitt rum.
Äpplet förde jag mot min mun och tog en stor tugga av det samtidigt som jag kopplade in min mobil i högtalar systemet som fanns i mitt rum.
Rummet fylldes av härlig musik som jag genast började dansa till.
Jag dansade mig bort till sängen där jag drog fram min pyjamas som låg under kudden.
Fortfarande dansandes klädde jag på mig min PJ
(pyjamas) och hoppade upp på sängen där jag började vicka på höfterna i takt till musiken. Jag slängde med håret och tittade ut genom fönstret.
Jag slutade direkt att dansa och tittade ut i mörkret.
Där var de gula ögonen igen.
Den här gången var jag säker på att jag inte inbillade mig.
Som vanligt var de bara där en sekund. Men det kändes som om de höll kvar min blick i någon sekund extra.

Mamma kom in i rummet och tittade frågandes på  mig.
"Vad gör du gumman?" frågade hon.
"Öh. Inget. Jag tyckte jag såg något bara" svarade jag frånvarande och gick ner på golvet.
"Okej" sa mamma "hade ni roligt?" undrade hon.
Jag hummade och berättade allt vi gjort under dagen och under kvällen och jag kunde inte hindra leendet som växte fram på mina läppar när jag berättade om kvällen med gänget. Jag verkligen älskade dem.
"Jag går och lägger mig så om du kunde sänka musiken lite gran, är du snäll" sa hon med en lugn röst
Jag nickade och gick bort till min telefon och sänkte volymen några hack.
"Vart är Adam?" undrade jag innan hon gick ut ur rummet.
"Han sover hos en kompis" svarade hon och gick ut ur rummet.
Tänkte väl det. Det är aldrig tyst om Adam är hemma.

Jag gick till badrummet och tvättade mig, efter det så kröp jag ner i sängen fortfarande med musiken på i bakgrunden och somnade.

***
Jag sprang och sprang men de var fortfarande efter mig. De gula ögonen.
Vad jag än gjorde, hur mycket jag än sprang och hur mycket jag än skrek, så var de fortfarande efter mig.
Tillslut så orkade inte min kropp mer så jag föll ihop på marken och skrapade upp både händer och knän men jag kunde inte bry mig mindre. Jag visste att jag skulle dö så varför slösa mina sista sekunder på att klaga på mina händer som gjorde ont.
Jag såg hela mitt liv flasha förbi innanför mina ögonlock. Jag såg när jag och Amanda träffades för första gången. Jag såg när Adam föddes och hur glad min mamma var.
Jag såg när Robin kysste mig och jag rös av det minnet.
I Hela mitt liv har jag inte lagt en enda tanke på döden men nu när den väntade runt hörnet så var jag livrädd.
Undra vad mamma, Adam och Amanda skulle känna nu när jag lämnade dem.

Jag låg på marken i fosterställning och grät och skrek åt monstret att sluta.
Varelsen kom närmare mig och snart var dens händer på min strupe och klämde så hårt att jag inte kunde andas. Jag shippade efter luft och stirrade in i de gula ögonen som jag allt väl kände igen. Den släppte taget och lutade sig över mig
Jag skrek. Jag skrek för allt jag hade och tog slut på all luft jag hade.
Den kom närmare och drog fram en kniv som den satte mot min hals och rev till.
***
Jag skrek och satte mig upp i sängen. Min kropp var alldeles svettig och skakade av skräck. Tårarna rann som floder längs mina kinder och jag satte mig med benen hårt tryckta mot mitt bröst.
Mina andetag var hackiga medans jag försökte få kontroll på min andning.
"Det var bara en dröm. Det vara bara en dröm" mumlade jag mot mina knän.

Jag hörde dörren slås upp och mamma rusade in i rummet.
"Vad har hänt? Har du gjort illa dig? vad är det gumman?" tusentals frågor kom ut ur hennes mun när hon smekte min svettiga panna.
"En mardröm bara" svarade jag och försökte att hålla min röst så stadig som det gick men den brast ändå i slutet.
"Lilla gumman" viskade mamma mot mitt huvud när hon kramade om mig löst.
Vi satt där ett tag med mamma som höll om mig och viskade gång på gång att allt skulle bli bra.
Men det ända jag kunde tänka på var drömmen.
Den hade känts så verklig, med de gula ögonen, händerna mot min hals och den vassa kniven som hade blänkt i månens sken.
"Försök att somna om nu gumman" sa mamma och drog med handen genom mitt hår och lämnade rummet.
Jag hummade och vände mig om för att se på klockan.
En suck lämnade min mun när jag såg tiden. 03.37.
Det var några timmar kvar tills jag kunde gå upp så jag försökte att somna om.
Jag vände och vred på mig för att hitta en bekväm ställning att kunna sova i.
Frustrerat drog jag handen genom mitt toviga hår och stirrade upp i taket.
En lätt bris fyllde rummet och jag kollade chockat mot mitt fönster som nu var öppet.
Stängde inte jag det innan jag gick o la mig? undrade jag och gick ur sängen och stängde fönstret igen.
Trött styrdes mina steg återigen mot sängen och min kropp föll i den.
Som tur var så insåg min hjärna och kropp att det var dags att sova så jag sjönk in i en drömlös sömn.
---------

Tjao! Ojojoj! Vad händer med mig. Ännu ett kapitel.....
(över tusen ord tihi)
Hoppas ni tycker om att jag uppdaterar ofta.
Bli inte arga när jag tappar feelingen och slutar skiva tre kapitel på en dag.
Det kan bli så när jag börjar skolan igen nästa tisdag
Jag får väll se till att skriva ett x antal kapitel som jag har på lager....
Men men slut babblat
(om det ens var någon som läste detta 'slut skriv')
Ses när vi ses
Baaaaaj!