Dark Secret (pausad)

Part 10

Emily
Jag vaknade bara några timmar senare av solen som lyste igenom mina gardiner.
Trött satte jag mig upp i sängen och sträckte ut mina stela armar i luften samtidigt som en hög gäsp flög ut ur min mun.
Jag reste mig upp och gick med släpande steg mot min garderob.

Jag öppnade dörrarna och möttes av tomma galgar och krokar. 'Va i.....' tänkte jag och kände med händerna längs träet och letade efter mina kläder som om de skulle sjunkit in i Narnia.
Men det fanns ingen öppning till en magisk skog utan bara tomma trä väggar och krokar.
Fast längst in på en krok hängde det en ensam liten outfit.

Jag drog ut den och märkte att en lapp satt fast på tröjan
"Du passar i dethär. Ta på dig det/ R.M"
Läste jag tyst och tittade undrandes på kläderna.
Eftersom det inte fanns några andra kläder att ta på sig så drog jag på mig outfitten.
Grubblandes över vem R.M var så gick jag till mitt sminkbord. Allt jag kunde tänka på var den mystiske personen som på något magiskt sätt hade lyckats gömma alla mina kläder utom ett par, de jag har på mig, utan att lämna ett enda spår. Eller ett spår hade den lämnat. Lappen. Men det var ju till mycket hjälp.

Mina fötter gick ner för trappan mot köket i jakt på någonting att äta för att, ja min mage krävde mat, vad annars?
Jag öppnade kylen men stängde den snabbt igen när jag konstaterade att vi inte hade någon mat hemma.
"Mamma! Jag går och handlar!" skrek jag och norpade åt mig en hundring från det tomma mjölkpaketet som mamma har lagt pengar i. Fråga inte.
Jag väntade inte på svar utan sprang ut ur huset mot affären som låg ett kvarter bort.
**
"SESAM ÖPPNA DIG!" skrek jag dramatiskt och slog ut med händerna mot de själv öppnande dörrarna in till mataffären. Många, speciellt äldre människor, stirrade på mig men jag bara ignorerade dem och skuttade in i butiken.
Äldre värkar nästan alltid ha något emot oss ungdomar, utom ens egen mormor förstås. Mormödrar e fina.

Jag skuttade med min kund korg (vettefan vad det heter)
mot mejeriprodukterna och la försiktigt ner två paket mjölk. Sedan fortsatte jag min shopping runda i hela affären tills jag bara hade en sak kvar. Glassen. Det viktigaste av allt.
Mina målmedvetna steg riktades mot glassdisken när jag såg något som gav mig  panik.
En annan kille i min ålder var påväg mot samma glass som jag, och det fanns bara ett paket kvar.
Jag snabbade diskret på mina steg och jag märkte till min förskräckelse att killen gjorde detsamma.
Jag skyndade på stegen ännu mer och snart sprang jag igenom mataffären.
Det såg nog ganska konstigt ut, två ungdomar som springer i varsin sida i en affär  mot glassbaren.
Men jag sket i folks blickar och sprang ännu snabbare. Utan glass är jag dödsdömd.
Jag kom fram till glassen efter en lång spring tur (märk sarkasmen) samtidigt som killen och jag greppade snabbt glasspaketet och skulle just lägga ner det i korgen när en hand las på min och stoppade mig.
"Vad gör du? Det är min glass!" skrek jag på honom samtidigt som jag ryckte och slet i hans hand i hopp om att han skulle släppa min bebis.
"neee! det är min" skrek han med en överdriven bebis röst.
"Ge hit" skrek jag och knuffade undan honom så hårt att han tappade glassen och ramlade ner på golvet med en duns.
"ouch" gnydde han och reste sig upp "det var inte snällt"
Jag fnös och svarade att jag gjorde allt för glassen
"jag märker det" skrattade han och granskade mig från top till tå.
"Jag heter Chuck föresten"
fortsate han och sträckte fram en hand till mig
"Emily" svarade jag kort och skakade hans hand.
Vi stod tysta ett tag och flackade med blickarna lite här och där. Chuck, som han hette dårå, kliade sig nervöst i nacken och öppnade munnen som om han skulle säga något men stängde den snabbt igen.
"Ja men det var kul att träffa dig! Hoppas vi ses någon gång" sa jag och klistrade på ett leende innan jag vände mig om och gick till kassan för att betala maten.
Jag hörde hur han svarade något men jag var redan ute ut affären på väg hemåt,så jag uppfattade inte vad han sa.
*******
Grattis! Du har gjort det igen! Skrivit världens sämsta kapitel! Wow, hur lyckas du?
Nä men sorry för händelse löst, tråkigt och kort kapitel.
Men jag har idéer på hur den ska fortsätta (tror jah)
Men aja!
Glöm inte att skriva frågor till min Q&A på min andra bok Impossible, om ni läser den.
Och så vill jag bara tipsa om en person här på Wattpad.....
LikeADarkSky
Hon skriver en 'livs historie bok grej' så gå o kolla in den vettja..