Tunnare än luft

Kapitel 1

Jag går hem en vanlig dag från skolan. Det är vår men fortfarande lite snö på gatorna. Min bästa vän Emma kommer fram till mig.
- Hej! Ska du gå på festen? Frågar hon nyfiket och slänger lite med håret.

Jag tittar stumt på henne och öppnar munnen för att svara.
Men jag hinner inte säga något för än några andra av mina vänner kommer fram till oss och börjar babbla på om festen.
- Du måste gå Amy! Alla ska dit och det kommer bli as grymt! Vi har pratat med Dylan också.

Dylan är min pojkvän, världen gulligaste! Han finns alltid där om man behöver tröst. Jag vet inte exakt hur länge vi har varit tillsammans.. Men säkert två år?

- Nej, jag ska gå på en annan fest. Svarar jag och alla tystnar.

Jag vänder på klacken och fortsätter gå hem. Jag hör hur de andra viskar bakom mig.
- oh, jag vill gå på den festen som Amy ska gå på!
- Vi går dit istället!

Jag småler lite och plötsligt ringer min mobil.

- Dolt nummer? Säger jag tyst för mig själv.

- Hallå, det är Amy? Någon i luren svarar och jag sätter handen över örat där jag inte har mobilen för att höra bättre. Efter någon minut är samtalet över.

Min mamma kommer åka fängelse... För något hon gjorde för tjugo år sedan?! Det är inte rimligt!! Och jag...Jag måste flytta till pappa! Och bytta skola?! Nej! Det får inte hända! Dylan då?! Och Emma?! Och alla de andra!?

***
Några dagar senare står jag på flygplatsen och tittar upp mot flyget. Jag vill inte! Jag vill verkligen inte! Men vad ska jag göra? Jag har inget val..

När jag väl sitter på flyget ringer min mobil. "Emma, baeb" står det.
- Hallå? Svarar jag och jag känner hur min röst dör ut.

- Hej Amy! Är du sjuk i dag? Emma låter glad och hon har ingen aning. Jag känner mig så hemsk för att jag inte berättade.

- Nej. Jag suckar.
- jag ska flytta, Till USA. Till min pappa. Jag har inget val...

Det blir tyst i luren.
- Men.. Varför sa du inget? Du kunde ju berättat.. Hon låter sårad och jag får dåligt samvete.

- Jag vet, men jag måste! Hejdå, jag måste gå! Säger jag snabbt och lägger på. Magen knyter sig.
Jag tittar ut genom fönstret och suckar åter igen.

***
Jag går mot hus 365. Där bor min pappa. Eller det är vart det står att han ska bo. Jag känner kanske inte ens igen honom.

När jag har kommit fram ser jag en man som står utanför ett hus. Jo, det är min pappa. Jag har inte sett honom sen jag var 3. Men ända kan jag känna igen honom. Jag går med säkra steg fram till huset och öppnar trädgårds grinden.

- Hej Amy! Det var längesen! Du har blivit stor! Ler pappa och försöker ge mig en kram. Men stämningen blir bara stel.

- Mm. Svarar jag och tittar ner på mina skor.

- Ehm, ska visa dig ditt rum? Jag, jag trodde inte du var så stor.. Mumlar han och vi går in i huset.

När vi går in i rummet är det första jag ser ett dockhus. Jag vänder mig och stirra på pappa.

- Jag trodde du var mindre! Och sen så.. Försöker han och kliar sig i bakhuvudet.

- Massa leksaker och en för liten säng. Muttrar jag.

- Jag är ledsen, jag ska hämta en madrass du kan sova på så länge. Han lämnar rummet och jag står kvar.

Jag går fram till fönstret där det står en fåtölj med rosa enhörningar. Jag sätter mig i den. Men jag ställer mig snabbt upp när jag ser vad som också sitter i fåtöljen. Barbiedockor. Jag öppnar fönstret och kastar ut två Barbiedocker. Hoppas någon liten ungen hittar dom på gatan och kan älska dom så som jag aldrig kommer göra. Jag skrattar för mig själv åt min tanke.

Min mobil ringer. "Dylan ❤️" står det.
- Hallå? Svarar jag försiktigt.

- Amy? varför sa du inget? Samvetet väller över mig och jag får panik.

- Vi får prata sen! Säger jag snabbt och avslutar samtalet. Paniken lägger sig och jag andas ut.

Då får jag ett sms. "Är det slut?" De är från Dylan. Jag svarar inte, istället tar jag tar fram min dagbok och skriver lite i den.
Det är fortfarande ljust men klockan är 22:00.

Pappa kommer upp med madrassen och jag bäddar för natten. Sen kryper jag ner under täcket.

Jag inser snabbt att jag inte kan sova. Jag tänker på Emma och Dylan. Och på mamma! Det kan hända att jag fäller en tår. Jag lägger ner telefonen och försöker sova igen.

***
Jag vaknade klockan 7:00 av att pappa slängde upp min sovrumsdörr.

- God morgon, god morgon! Du börja prick klockan 9:00. Sa han och log som solen själv.

Jag drog mig upp ur sängen och tog på mig myskläder. Sen gick jag ner till köket och bredde en macka. macka med ost blev det. Jag tog den i handen och gick upp på mitt rum.

Jag sminkar mig lätt och snyggt. Jag tittar på klockan. 8:15. Det är lugnt. Jag har massor av tid på mig!

~~~
Hoppas ni tyckte om första kapitlet!
XoXo EenyaA