Tunnare än luft

Kapitel 9

Efter att Justin har gått hem och jag har bäddat åt Emma i soffa går jag in på mitt rum.

Jag slänger mig på sängen och andas ut. Plötsligt plingar det till. Det är inte min mobil. Det är Emmas.

Jag sträcker mig efter den som ligger på nattduksbordet. Det skulle jag inte gjort.

"Hej baeb! Hur är det i USA?"

Jag tappar hakan. Färgen försvinner ur mitt ansikte och jag stirrar på sms'ets avsändare.

Dylan...

Just när jag är påväg att ringa Dylan tonar Emma upp sig i dörröppningen.

- Jo du? Jag tänkte... Börjar Emma men avbryter sig själv när hon ser mitt ansiktsuttryck. Sen sjunker hennes ögon till mobilen i min hand.

- Jag betalar för ett hotell till dig tills du ska åka hem. Säger jag och reser mig upp från sängen.

- Amy vänta! Försöker Emma men jag stöter bort henne och tar upp min egen mobil. Längst upp i kontakt listan finns Dylan och jag trycker på numret.

-"Hej älskling?" Jag börjar koka direkt när jag hör hans röst.

-"Det är slut din jävla idiot!" Skriker jag och slänger på luren. Sen vänder jag mig mot Emma.

- Lämna mitt hus nu, tack.

Emmas ögon blir glansiga och hon drar handen för kinden innan hon lyfter upp sin väska och går mot dörren.

Falskare vänner får man leta efter.

Jag rent ut av sparkar ut henne och smäller igen dörren.

Sen går jag upp och sätter mig på min säng. Det slutar med att jag ligger och hyperventilerar samtidigt som tårarna rullar ner för kinderna. Sen på kvällen lyckas jag äntligen somna.
~~~

Nästa morgon vaknar jag och mår piss rent ut sagt. Jag skippar frukosten, har ingen aptit. Slänger en blick mot mobilen och ser 16 missade samtal från Dylan och några från Emma. Även någon larvig snap från Justin. Även ett sms från pappa.

Hej, jobbar sent idag. Ta pengar till mat på mitt kontor. /Pappa

Jaha, då är man ensam i kväll också. Pappa jobbar hela tiden, jag vet inte om det är en fördel eller nackdel.

Jag går vidare upp på mitt rum och sätter mig vid sminkbordet drar på lite extra smink för att dölja de rödgråtna ögonen och blåa ringarna. Jag sätter upp håret i en slarvig knut och går mot garderoben.

Jag tar på mig en vit tröja, svarta jeans, en guldig klocka.
Sen går jag ner för trappan och ut i hallen. Jag tar på mina boots och går ut från huset. Jag låser dörren och börjar gå den vanliga vägen till skolan.

Utmattad sätter jag mig ner på en av bänkarna som står på skolgården.

Plötsligt dyker någon upp bakom mig och lägger sina händer framför mina ögonen.
- Gissa vem? Säger en mörk mansröst.

- Vad, Justin? säger jag och vänder mig om.

- Gissa vem, gissa vem som har köpt sin första egna lägenhet?

Jag blir glad för hans skull och ler men jag känner mig bara ledsen inombords.

- Oh, grattis! Verkligen, Justin grattis! Försöker jag och jag tror att jag lyckas rätt bra.