I händerna höll jag ett foto på oss som måste ha tagits när vi var kring tio år. Jag står med armarna kring henne medan ett stort leende är placerat på bådas läppar. Jag log svagt men när tanken av att hon inte längre finns, börjar tårarna rinna ännu en gång. Tillslut klarade jag inte av att se de otroligt lyckliga barnen på bilden, så jag slängde den rakt i golvet. Glaset gick i flera tusen bitar. Direkt efter träffade mina nakna fötter glaset på väg ut ur rummet. Trots att glasbitarna bara åkte längre och längre in i fötterna sprang jag ut ur huset. Tårarna som rann ner för mina kinder försökte jag gång på gång torka bort, men snabbt efter bildades det bara nya.
Efter ett tag kom jag fram till lekparken. Snabbt klättrade jag över det mörkbruna trästaketet som omringade den lilla lekparken. Den svidande känslan spred sig i hela fötterna när sanden kommer i kontakt med de alldeles nya såren. Men ändå fortsätter jag mot våran gunga. Jag sätter mig med ryggen mot gungställningen av trä, drar upp benen mot bröstet.
Det enda jag har på mig är ett par mjukisbyxor, inget mer, men ändå sitter jag kvar där i flera timmar, även om temperaturen hinner sjunka till tolv plusgrader och någon vind blåser förbi då och då.
***
YOU ARE READING
Ignored » o.m
Fanfiction"Kom ihåg att det är okej att visa sig svag" sa hon till honom. Han satt mitt emot henne med gråten i halsen och tårar i ögonen. "Och det är okej att gråta" fortsatte hon när han snabbt torkade bort en tår som föll ner för hans kind. "Alla är inte g...
