Betrayed

Kapitel 3 "Adrian på fosterhem"

Nästa dag var det Fredag. Mamma sov när det ringde på hennes mobil, det var skolan. De skulle säkert berätta att jag skolkade dagen innan så jag svarade och låtsades vara henne.

- Hej, är Lilja Karlsson där? frågade rektorn.

- Ja, det är jag, sa jag med ljus och allvarlig röst.

- Marwa har inte varit på lektionerna igår, om det händer igen blir hon avstängd.

- Jag ska prata med henne genast, sa jag och la på.

Jag åkte till platsen gänget skulle hänga den dagen. Det var en gammal, öde byggnad full med grafitti på väggarna, som låg mitt ute i skogen. Vi brukade ofta vara där och ingen hade hittat oss där någonsin.
När jag kom in så såg jag att alla redan var där, alla utom Adrian. Jag satt mig bredvid Axel och tände en cigg.

- Vad pratar ni om? frågade jag nyfiket.

- Adrian blev tagen av snuten igår, berättade Mia, han ska flytta till ett fosterhem i Örebro.

- Oj, har ni pratat med honom? frågade jag.

Alla nickade.

- Han åkte imorse, vi hann bara prata med honom på telefon, sa Axel.

- Då är vi en mindre då, sa jag, synd.

Jag låtsades inte bry mig så mycket om att han hade åkt, men det gjorde jag. Jag skulle sakna honom.

- Jag måste gå hem, sa Fredde.

- Jag med, sa Mia och kollade flirtigt på Fredde.

- Ta det lugnt ni två, skojade Axel.

Då var det bara jag och Axel kvar.

- Snygg Jacka, sa han och syftade på min svarta skinnjacka.

- Tack, sa jag och blåste ut röken jag hade andats in.

- Tror du att Mia och Fredde har något på gång? frågade han.

- Det skulle inte förvåna mig, om det inte är Fredde, då är det någon annan.

Mia älskade killar, mer än något annat.

- Ska vi dra hem till mig? frågade han.

- Visst, sa jag och log.

Jag hade aldrig varit hemma hos honom förut, jag visste inte ens vart han bodde.

- Vart bor du då? frågade jag.

- I närheten, vi kan gå.

Han bodde bara typ 1 km därifrån.