Betrayed

Kapitel 2 "Tjutande polissirener"

Efter skolan skulle jag, Adrian, Mia, Axel och Fredde köpa cigg. Vi var tvungna att åka till en plats där minderåriga fick köpa allt möjligt och vi var tvungna att klättra över ett högt, stål staket för att komma in. Vi gick direkt till "råttan", som han kallade sig själv. Det var han vi brukade köpa cigg av.
Han stod på kanten av byggnaden och vi gick snabbt dit.

- 20 paket, sa jag.

- 2 lax.

Jag tog upp plånboken och gav honom 20 hundralappar, det var allt jag hade.
Jag stoppade snabbt paketen i min ryggsäck.

- 5 paket, sa Adrian.

Då hörde vi tjutande polissirener som lät högre och högre.

- Spring, snuten kommer! skrek någon.

Vi kutade allt vi hade och klättrade snabbt upp för staketet, men Adrian ramlade ner igen.

- Adrian! skrek jag.

Då såg vi hur snuten kom springandes.

- Vi måste lämna honom Marwa! ropade Axel till mig.

Jag sprang snabbt efter dem andra. Vi hoppade in i bilen vi åkte dit med och körde iväg.
Axel satt bredvid mig.

- Han klarar sig, sa han till mig.

- Jag vet.

Axel tog min hand och frågade:
- Vill du ha en cigg?

- Aaa, svarade jag och log mot honom.

Han var den snällaste i vårt gäng, och den snyggaste. Vi hade inte känt varandra så länge. I 7:an började jag, Adrian, Mia och Fredde i samma skola. Vi alla hade blivit utkastade ur våra förra skolor. Sen nästa år började Axel, så vi hade bara typ känt varandra i ett halvt år.

När jag kom hem fixade sig mamma i badrummet. Hon hade sminkat sig med knallrött läppstift, lila ögonskugga, massor av puder och svart mascara. Hennes hår var lockigt och hon hade på sig en tajt, glittrig klänning.

- Hej Marwa, hur var skolan idag? frågade hon.

- Bra.

- Det finns lasagne i kylen, som du kan värma, berättade hon.

Jag gick in på mitt rum. Det var svarta väggar och jag hade målat med grafitti. Jag tänkte på Axel, det kändes som han var den ända som brydde sig om mig.