Kapitel 8 "Psykolog"

528 18 0
                                    

När jag kom hem slängde jag mig i sängen och grät. Axel hade varit otrogen, Mia var falsk och Adrian hade flyttat. Jag hade inga vänner kvar, inga att vara med alls. Jag var ju inte så bra vän med Fredde precis. Just då kändes livet så meningslöst. Jag insåg hur korkad jag hade varit. Jag hade skolkat, rökt och bara dummat mig. Jag hade gjort allt det för att rymma från verkligheten.
Då kom mamma in i mitt rum.

- Hur mår du gumman? frågade hon oroligt.

Jag svarade inte, jag orkade inte.

- Jag ringer till skolan och säger att du är borta imorgon.

Hon gick sakta ut igen och stängde dörren bakom sig. Jag sprang snabbt upp och låste den, jag ville inte att någon skulle komma in.

Det gick flera dagar och jag gick inte till skolan. Mamma skickade mig till en psykolog och jag hoppades att hon/psykologen kunde hjälpa mig.
Jag satt på soffan mitt emot henne. Hon hade brunt, kort hår och bruna ögon. Hennes tröja var grön, stickad och lång, hon hade blåa jeans och svarta sandaler. Det stod på hennes skylt att hon hette Malin.

- Varför vill du inte gå till skolan? frågade hon.

- Alltså, jag vet inte vart jag ska börja.

- Från början kanske? sa hon.

Jag berättade allt för henne. Om skolkningen, rökningen, Axel, Mia, Adrian och mamma.

- Så det är därför du är deprimerad? frågade hon.

Jag hade inte insett att jag faktiskt var deprimerad.

- Ja, jag känner mig så sviken och ensam. svarade jag.

Hon satt funderande ett tag och tittade på mig.

- Ska du inte börja i en ny skola då?

- Det ligger ingen annan i närheten, svarade jag.

- Jag förstår hur ledsen du känner dig, berättade hon, jag har själv nästan upplevt samma sak. Men jag ska hjälpa dig, först måste du förstå hur bra du är. Jag hjälper dig med ditt självförtroende.

Jag hade haft bra självförtroende, förut alltså.

- Okej, svarade jag.

Jag ville ha all hjälp jag behövde.

- Varför känner du att du är sämre än alla andra? frågade hon.

- Jag vet inte... Kanske för att ingen har berättat det för mig, ingen äkta vän alltså.

- Din mamma då, hon har ju blivit bättre. Du kanske ska ge henne en chans?

- Jag har gjort det, hon är verkligen snäll nu. Jag glömde berätta det för dig.

BetrayedWhere stories live. Discover now