Ullgris -5sos

Så jävla många kramar kapitel 14

~Hannas perspektiv~
Jag knacka på hos Tuva, även fast jag vet att hon inte skulle göra eller säga nått.

-Det är jag Hanna, är det okej om jag kommer in?

Jag knacka en gång till, hopplöst.

-Kom in... Hörde jag en svag röst säga.

Omg hon svara. Försiktigt öppna jag dörren. Jag gick långsamt in och såg Tuva gråta sittandes på sin säng.

-Tuva hur mår du? Hon svara inte, kolla inte ens på mig.

Jag satte mig jämte henne och krama henne och självklart krama hon inte tillbaka. Jag vill bara visa mitt stöd.

Lania kom in och kolla på mig och Tuva en stund innan hon satte sig bredvid Tuva och krama henne. Hon fick inte häller en kram tillbaka.

-It's going to be better I promise! Sa Lania och Tuva putta bort oss från henne då.

-I think she don't believe that! Sa jag till Lania.

Lania nicka sorgset.

~1 månad senare, 2 februari~

-So, try to walk! Sa Lania åt mig när hon tagit bort gipset.

Jag satte mig upp från sjukhus sängen och satte mina fötter på marken. Mitt ena ben som var gipsat var kritvit och svagt. Jag ställde mig upp och mitt ben ryckte till och jag höll på att falla men Lania tog tag i min arm.

-Let me help you at first! Sa hon och jag nicka.

Jag tog ett till steg och tryckte ner mitt högra skadade ben och lyfte det friska. Och det kändes bra, men konstigt.

-Okey I'm gonna let you go on your own.

Lania släppte mig och jag fick gå själv vilket funka fint.

-Thanks for the help Lania.

-You're welcome!

-I see you later! Sa jag och gav Lania en kram innan jag gick haltandes därifrån.

Jag måste visa för Tuva att jag äntligen kan gå och blivit av med gipset. Jag gick ganska långsamt upp för trappan men jag var iallafall framme vid Tuvas rum och jag knacka på.

-Kom in... Jag vet att det är du Hanna. Sa Tuva med ganska stark röst vilket är ett tecken på att hon har förbättrats.

Jag gick in och gav Tuva ett stort leende. Hon log tillbaka.

-Det är första gången jag ser dig le på länge, och du gråter inte! Jag är stolt över dig. Sa jag till Tuva vilket fick henne att le ännu mer.

-Tack.

-För resten, kolla jag har blivit av med gipset.

Jag tog upp mitt ben från golvet och la det på sängen framför Tuva. Hon börja känna på det.

-Va kul, hur känns det att gå?

-Waw du pratar... Um jag menar det känns bra men lite konstigt.

-Det är så vitt ditt ben. Sa hon.

-Ja jag har inte använt det mer än en månad sen.

Hon skratta lite.

-Jag är så glad att den gamla Tuva är tillbaka, eller lite.

-Shaa jag drömmer bara mardrömmar varje natt och känner skuldkänslor för allt.

-Du tjejen, det är förståeligt. Men den där killen va han nu än hette

-Sam!

-Okej Sam skulle ändå så dö, du gjorde det bara det åt killarna.