One shots/texter

Det som varit

Ett och ett halvt år senare och vi pratar inte längre. Ser bada diskret på varandra när vi passerar varandra i korridoren. Är det meningen att det som varit ska förträngas? Jag bara undrar.

---

Jag minns första dagen i skolan i sjuan, när vi hade upprop. Namn efter namn ropades upp och var och en svarade att de var där. Det rullade på utan avbrott enda tills de nådde ditt namn, för då blev det knäpptyst. Det kom inget svar från dig.
Några av killarna som tydligen kände dig pekade på dig eller försökte fånga din uppmärksamhet, men det hjälpte inte. Jag minns hur våra nya mentorer verkligen var tvungna att upprepa ditt namn flertalet gånger innan du slutligen riktade blicken från fönstret framåt.
"Va?" hade du sagt när du insåg att alla väntade på att du skulle säga något. Du drog ut ena hörluren ur örat och jag förstod liksom alla andra att du lyssnat på musik. Oartigt skulle några säga, men jag antog att det kanske fanns en anledning till att du hade hörlurarna i.
"Vi har upprop, det vore bra om du lyssnar lite."
Lärarna upprepade ditt namn och du svarade som förväntat att du var där, innan du pluggade in hörlurarna i öronen igen. Du vände blicken ut genom fönstret igen.

Redan första dagen la jag märke till dig, du stack ur mängden på något sätt jag inte riktigt visste.

Det visade sig att du inte riktigt heller kopplade vem jag var efter en vecka i skolan. Jag stack ju inte ut ur mängden. Var ganska osynlig.

Jag bestämde mig för att spontant skicka ett meddelande till dig via Facebook. Där hade du hade frågat vem jag var och jag hade svarat att jag gick i din klass. Trots informationen förstod jag att du inte visste vem jag var. I och för sig var det förståeligt då vi var runt 23 stycken i klassen och många nya ansikten att ta in.
Jag berättade lite om vem jag umgicks med och då sa du att du mindes mig, men jag var osäker på det. Vi chattade lite mer innan du skulle gå och äta middag.

Jag minns att vi knappt pratade i sjuan, inte mycket alls. Vi hamnade sällan i samma grupp när vi hade grupparbeten och för att vara ärlig tänkte jag inte allt för mycket på dig. Det var annat som tog upp min tid. Jag mådde inte så bra under den tiden...

Det var en dag i åttan som jag inte orkade mer. Drog mig undan då jag inte längre vågade umgås med vissa i klassen. Jag var utfryst och fick höra ord som fick mig må dåligt. Jag blev osäker på mig själv och tvivlade på om jag var bra. Jag hade visserligen vänner som brydde sig men rädslan tog över. Jag var kanske feg?

Men det var en av de dagarna då jag satt själv i matsalen som du och dina vänner plötsligt slog er ner vid samma bord som mig. Det var du av dem alla som log och frågade mig om ni kunde sitta där.
Jag hade lett och sagt ja.

Den dagen glömmer jag aldrig. Det fanns flera tomma bord i matsalen och du valde att dra med dig dina vänner för att sitta vid mig. Du gjorde mig glad.

Jag försökte umgås mer med de i klassen som faktiskt brydde sig om mig och lärde mig så småningom om hantera de som av okänd anledning inte accepterade mig för den jag var.

En dag under hösten började mina vänner att umgås med dig och dina vänner. Du och jag började prata mer i verkliga livet. Vi hade tidigare vara skrivit ett fåtal gånger över Facebook och yttrat ett fåtal meningar till varandra i skolan tidigare. Sådana enkla ord och meningar som "hej", "trevlig helg.", "Vi ses." & "Ha det bra.".

Vi blev som sagt lite bättre vänner och hela åttan gick.

Det var först i nian jag förstod att jag kanske hade känslor för dig. Jag märkte att jag tänkte mycket mer på dig än vanligt. La märke till saker jag inte brukat förr. Vem du umgicks med och inte. Var du satt i klassrummet eller vilka små gester du gjorde. Sådant som inte borde vara jätte viktigt. Men jag sa inget om mina känslor till dig. Jag anade att du aldrig någonsin skulle känna detsamma för mig. Vi stod varandra inte så nära ändå.