One shots/texter

Andas i takt & otakt

"Vad är det?" frågar du. Sträcker dig efter min hand.
Men jag flyttar bara bort min hand innan du hinner röra vid mig.
"Snälla du.", försöker du.
Jag kan inte svara. Orden sitter fast i halsgropen.
"Vad har jag gjort? Snälla förklara. Jag kan ju inte göra något åt, något jag inte vet." Din röst låter vädjande. Osäker. Nästan ledsen.
"Jag klarar det bara inte.", får jag ur mig med en skör stämma.
"Klarar vad? Du är ju bäst. Vi är bäst tillsammans."
'Det är vi väl inte?' , vill jag svara. Men jag gör det inte.
"Vi kan hitta på något roligt. Få allt att kännas bättre?".
Du har inte givit upp hoppet än. Men det har jag.
Jag skakar på huvudet.

Det är nu som jag sviker dig, och inte tvärt om som det varit tidigare.

"Vad har jag gjort?" frågar du igen. Du låter sårad nu. Det gör ont i mig att höra dig så sårbar. Att jag skadat dig..
"Förlåt.", yttrar jag tyst och sedan brister det. Tårarna rinner ner för mina kinder, likt vattendropparna faller från himlen, molnen, när det regnar. Molnen som inte tycks orka bära mer nu.

"Men gråt inte. Det blir bra."
Du låter förtvivlad nu. Men du har inte övergivit mig än.
Jag hör dina andetag i luften. Märker att vi andas i samma takt. Andas tillsammans. Det ger mig styrka, men samtidigt får det mig att vilja hålla andan. Få oss i andas i otakt. Inte i ett. Inte vara enade i samma andetag.

Din hand stryker mig tafatt över håret. Jag gråter än.
"F-förlåt.", snyftar jag igen och du hoppar närmare. Lägger armarna om mig.
Jag håller andan. Får oss att andas i otakt. Vi är inte enade.
Jag kan andas igen. Få syre till mina lungor. Ett syre som inte är du.
"Du vet att du kan lite på mig.", viskar du och drar mg närmare dig.
"Jag vet.", viskar jag till svar. Sedan sluter jag ögonen. Blundar och låtsas att jag är lycklig här med dig. Att alla problem är bortblåsta med vinden. Men det är de inte. Bara glömda för stunden.

"Ä-älskar du mig?" frågar jag försiktigt. Möter din blick. Dina ögon har en blank yta. Det är nästan så att jag kan se mig själv i dina ögon.
"Jag älskar dig.", svarar du och håller kvar min blick.
"Är det det du tvivlar på?"
Jag svarar inte och det avslöjar mig. Får sanningen att stå ensam och naken framför dig. Framför oss.
"Men du vet ju att jag gillar dig."
"Gilla-ar?". Min röst spricker.
"Älskar.", rättar du dig själv och vi faller in i en tystnad som är jobbig. Tung.
Det är svårare att andas nu. Vi andas i otakt.
In. Ut. Ut. In. In. Ut.
Du tar min hand. Du skakar. Jag känner det.
Du sluter dina fingrar om min hand. Håller hårt. Nästan så det gör ont i min hand. Dina knogar vitnar. Du håller så hårt. Jag vill skrika av smärta men också av känslan av att du vill hålla mig kvar. Inte låta mig gå.

"Det är bara lite svårt just nu.", säger du lågt. Du låter rädd.
"Med oss?"
"Med oss.", bekräftar du.
"Men vi kan väl försöka. Förlåta alla våra synder? För en stund i alla fall?"
Jag sväljer. Ser på dig. Du gråter nu.
Jag vill stryka bort dina tårar. Krama dig. Hålla din kropp i min famn. Men istället kramar jag tillbaka minst lika hårt om din hand.

"Vi försöker.", viskar jag och du nickar.

Vi båda håller andan en sekund. Andas ut samtidigt.
Vi andas i takt igen.
In. Ut. In. Ut.

|| Lika oklart som texten igår. Men det är okej. Jag vet inte vad jag känner och skrivandet såhär får mig känna mig lite bättre tillmods❤️