One shots/texter

Foscar - Jag älskar dig

Din hand vilar i min och jag iakttar dig från sidan. En liten bekymrad rynka har uppstått i din vanligtvis släta panna.
"Vad är det Oscar?" undrar jag, vilket får dig att bita dig löst i läppen.
"Vad då?" undrar du.
Jag himlar lätt med ögonen.
"Du är nervös för något.", säger jag lugnt medan jag låter min tumme stryka över din handrygg.
Du svarar inte utan låter blicken fästas på allt annat än mig.
"Det har väl inte hänt något?" undrar jag oroligt.
Denna gång svarar du, men inte på min fråga.
"Felix?" säger du istället med försiktig stämma.
Jag nickar, låter min blick vara kvar på dig.
"Jag har en sak till dig.", fortsätter du och börjar nervöst leta efter något i din högra jackficka. Snart ligger något i din högra handflata, men jag kan inte se vad det är.
"Detta är för att jag tycker om dig.", säger du och lossar greppet om min hand för att låta föremålet landa i min handflata.

Det är ett rosa hjärta i glas, med en liten nyansskiftning åt det röda hållet.

"Du betyder så mycket för mig.", förtydligar du och trots att du låter säker på dina ord hör jag rädslan i din röst. Som du vore rädd för att säga det till mig, som om jag skulle försvinna om du sa det.
"Och du betyder allt för mig.", säger jag och sluter handen om det rosa hjärtat.
"Så du gillar det?" undrar du och jag nickar. "Ja, men jag gillar dig mer. Betydligt mycket mer."
En rodnad tar plats över dina kinder.
"Jag älskar dig.", säger du sedan och det känns som om jag tappar andan. Du sa de tre orden jag aldrig trott du skulle säga.

Jag känner mig som den lyckligaste i hela världen.

"Jag älskar dig med Oscar."

Hur kunde det bli så fel? Varför gick det inte? Kan man älska någon så mycket att allt bara blir fel? Tydligen...

"Oscar!" Mitt glada rop fyller ditt hus och snart kommer du för att möta mig i hallen.
Leendet på dina läppar går inte att ta miste om.
"Jag har fixat fika det stå-", börjar du men jag avbryter dig med att gå fram och lämna en lätt kyss mot dina läppar.
Du kommer av dig. "Ehm eh.., alltså.. fikat. Det är klart." Du kliar dig osäkert i nacken och jag kan inte annat än le. Innan du hinner dra med mig vidare till köket får jag fram den lilla asken med presenten till dig. Den jag köpt speciellt till dig.
Med en frågande blick tar du emot asken, öppnar den och ser häpet ner i den. Dina fingrar pillar lätt på berlocken på silverkedjan som ligger där är i. Dina läppar formar det som står ingraverat i berlocken. "Du och jag. F & O."
"Så länge som du älskar mig.", säger jag och du nickar. Dina ögon glittrar och jag vet att det ska vara du och jag för alltid.

Eller det borde varit det. Jag trodde vi skulle vara för alltid. Jag trodde på vår kärlek. Jag trodde på oss. Är det inte tillräckligt? Var det min rädsla om att du skulle lämna mig som ledde till vårt uppbrott?.. Att jag i princip ignorerade dig för att jag var rädd för vad du hade att säga.

Var du också rädd?

"Felix!" ditt rop kastas efter mig men jag svarar inte. Vill inte höra vad du har att säga. För antagligen älskar inte du mig som jag älskar dig. Du har slutat komma på besök hos mig, slutat skicka godnatt och god morgon sms. Slutat bry dig på samma sätt.

"Felix, var är det?! Snälla stanna.", din bedjande röst får mig nästan att stanna upp. Men jag är fast besluten om jag inte orkar höra. Är alldeles för rädd för att bli sårad.
Har jag gjort något fel? Har jag inte brytt mig om dig tillräckligt för att du ska tycka om mig?