A beautiful little fool..

Kapitel 5

Jorden anropar Kathryn!! Sluta stirra!! Han tittar på dig!!

"Kathryn? What are you doing here?" Flinar han och torkar sin panna med en smutsig trasa. "I know i look good but haven't anyone taught you that its bad to stare?" Skrattar han och jag vaknar till liv och skakar på huvudet.
"Im sorry." Säger jag och rodnar. Julian ler och går nåt steg emot mig. "Its okay, its not your fault that i am incredibly good looking." Flinar Julian och slänger iväg den smutsiga trasan nånstans. Jag skrattar och tar ett steg närmre jag med. "Well aren't you an arrogant one." Säger jag och öppnar upp min kappa lite grann.

"Yes i am." Säger Julian nonchalant och flinar det där typiska flinet. Jag fnissar lite men påminns om varför jag gick hit.
"So what brought such a beautiful lady like you here?" Jag vill svimma när han pratar sådär om mig. "I came to tell you that im.." Jag pausar och försöker svälja klumpen som bildats inom mig. "Im...im inviting you to another ball next week on thursday." Det var egentligen inte det jag skulle säga, jag skulle berätta om trolovningen men klarade det inte.
"Okay.." Julian ser skeptisk ut och går till en stol där en vit skjorta hänger och tar på sig den. "Is that really everything you wanted to say?" Säger han skeptiskt och går fram till mig. "Well, yes it was." Lögn. Det märks att han inte tror mig men han verkar låta det vara. "Hmm, okay, il be there.." Säger han och ser finurlig ut. "I sence a 'but' coming." Säger jag och fortsätter kolla ner på det smutsiga golvet. "But..you have to tell me what you were acctually going to say." Jag suckar, jag visste det. "Fine, but i will tell you at the ball." Han nickar åt mitt svar. "Well uhm, do you, uh want to, i dont know, go for a horse ride?" Frågar han nervöst och lägger handen bakom nacken. "Sure, i can go home and get my horse and we can meet up outside the forrest on the west side by the lake." Säger jag och ler glatt. "Good, lets say in about half an hour?" Föreslår han och jag nickar. Och så skils vi åt och går skilda vägar.

***

Här sitter jag nu och väntar på Julian som sa en halvtimme men det har gått en timme. Nånting säger mig att nånting har hänt, jag börjar bli orolig.

(En timme senare)

"No no no no.." Viskar jag samtidigt som jag bestämmer mig för att rida tillbaka till smedjan. Väll där hoppar jag av min häst och går in.

"Julian?" Ropar jag oroligt. "Julian?" En svag doft av nånting bränt når mig och jag rynkar direkt på näsan. "Julian, are you in here?" Ropar jag igen. Jag går längre in till brännugnarna som man värmer materialet till nåt vapen. Jag tar ett steg till och kliver på något. Det är blött och kladdigt. Jag kollar ner och drabbas av skock. Blod.

Julian!

***

Jag springer så mycket som benen orkar mot polisstationen. Julian vad är det som har hänt dig? Oron och rädslan pumpar inom mig när jag slår upp dörren till polisstationen.

"I need help!" Ropar jag när ingen är i rummet jag är i. En polis i 40 års åldern kommer små springande.
"Kathryn von cuver? Whats wrong?" Säger han oroligt och ställer sig framför mig. Jag andas häftigt. "I was suposed to meet up with Julian from the blacksmith by the lake but when he didn't show up i went to the blacksmith looking for him and there was so much blood." Tårar har börjat rinna. Poliskonstapeln ser orolig ut. "Were was the blood?" Frågar han. "On the floor, i stepped in it thats how i found it. It was a large puddle on the floor by the furnaces. Please you have to help me." Ber jag och tar tag i hans hand. Poliskonstapeln nickar. "Okay miss, go home and stan calm, we'll find your friend." Jag nickar och gnuggar mina ögon.

Julian, vart är du?

***

Jag gick aldrig hem, jag red till Ryder. Ryder är den ända jag vet som skulle kunna skada Julian. Snälla låt Julian leva.
Vägen till Ryder är inte jätte lång men det tar en stund att komma dit för alla kringel krokiga vägar.
Skogens skyhöga träd skuggar vägen men det är inget jag bryr mig om nu. Vinden tar tag i mitt hår när jag rider så snabbt som jag gör, jag måste dit.

***

Nu står jag här, i Ryders hall. Han står framför mig, Ryder alltså. "Kathryn? What brings you here?" Flinar han lömskt. "Do you know were Julian is?" Jag är ursinnig och orolig, men framförallt rädd. Ryder skrattar bara. "I need to correct myself. Were is Julian?!" Nu skriker jag. Ryder skrattar elakt. "Kathryn, Kathryn, Kathryn, forget about him. And..think about me, im the only one you need to care about." Han går närmre mig, så nära att jag känner hans andedräkt. Han smeker min kind sakta. Jag känner för att spy. "Were is Julian?!" Utbrister jag och knuffar undan honom, stort misstag.
Ryder rusar tillbaka mot mig och dunkar in mig i en vägg och håller stryp grepp om min hals med ena halsen.
"He'll be dead before sunrise, he shall be hanged!" Ryter han ut.

"No!!" Ber jag, fast jag vet att det är hopplöst. "Hahaha, oh yes My dear!" Säger han och börjar kyssa min käklinje. "You will bring me a son!" Panikslagen, rädd. Jag vet inte vad jag ska göra. Ryder börjar slita sönder min klänning och fortsätter till korsetten. "Oh god please!!" Jag skriker. Jag skriker så högt det bara går.

Ryder har kommit till min bara hud. Han kysser min bara hud, jag vill spy, jag vill härifrån. Jag skriker och gråter i hopp om att nånting ska hjälpa mig.

Då hör jag stegen, stegen från en trapp. Ryder har fortfarande ett starkt och hårt grepp. Han smeker och kysser mig, Ryder slutar inte. Tillslut ger jag upp att försöka stå emot Ryder.

Hjälp!!

-

Yay ett till kapitel! Sorgligt men ändå..