A beautiful little fool..

Kapitel 2 It took my breath away!

"Marydeth! How dare you leave the carrige without premision or someone protecting you?!" Utbrister Mamma där vi sitter i kärran. "Mother stop shouting! Everybody is hearing!" Väser jag tyst. Hon fnyser bara och tittar bort. "Ryder is here any minute know. Behave yourself." Bortförklarar hon. Det gör hon alltid när jag har rätt.
***
Rundturen blev aldrig av för Ryder dök aldrig upp, han skickade et bud och sa han blivit sjuk. Jo visst, och med sjuk så menar han förför en ny kvinna. Jag suckar för mig själv där jag ligger i min säng.

Min dörr öppnas och in kommer mamma med natt kläder och nersläppt hår med ett litet leende på läpparna. Hon går fram till mig och sätter sig på min sängkant.

"Im sorry for how i reacted today dear, its just, there are dangerous people out there that wants to hurt you. I just got worried. "Säger hon och jag omfamnar henne. "I know mother, im sorry for walking away like that, i just needed some air." Sägr jag och förlåter henne. Och efter en stund har vi somnat i min säng. Mamma håller om mig som om jag vore en bäbis. Jag klagar inte, jag älskar min mamma men ibland så bråkar vi så mycket att jag blir osäker.

***

Nästa morgon när jag vaknar är mamma inte här längre utan Rebecka som viker och lägger in klädesplagg i min garderob. Jag hade sagt att det var okej att hon kom in i mitt rum för att utgöra sina sysslor.

"Good morning Becka." Säger jag trött och reser mig upp. "Good morning miss. How was the trip to the town yester day?" Då kommer jag ihåg Julian. Jag kan se honom varje gång jag bundar(blinkar). "Good, i met the most beautifull man i've ever seen." Mumlar jag och fantiserar. Rebecka kommer fram till mig och sätter sig på sängkanten.
"Well you are problably not gonna meat him again. Anyway, the ball starts in two houres, your mom let you sleep in." Säger hon och ler. Två timmar?! Hur länge har jag sovit igentligen?!
***
Efter mycke stress och misstag med korsetten och resten av tiden innan balen så är jag äntligen klar.(bilden är på hennes balklänning plus en vit mask.) Jag går ner på nedervåningen där gäster redan börjat komma. Jag smyger förbi mamma ut i hallen och sedan ut ur huset och spanar efter Julian. Hoppas han kommer.

Men efter en snar timme ger jag upp och börjar gå in igen. "Mary!" Den mörka stämman känner jag igen. Jag vänder mig om och ser Julian klädd i en vit shorta och en ljusblå väst med vackra guldmönster på, bruna byxor och blanka svarta skor och en vit mask såklart. Hans hår är lätt bakåt kammat och hela han ser ren ut och hans ögon tindrar. Han är så vacker. Det är det ända jag kan tänka på. Han är så fruktansvärt vacker.

"Im sorry that i am late. My horse ran away today so i had to catch it before anything else." Ursäktar han sig och går närmre mig och fattar tag om min hand och kysser den lätt samtidigt som han bugar sig. Jag niger och ler. "Its fine." Säger jag vänligt och ler emot honom. Om jag inte visste att Julian var fattig skulle man kunna tro att han var rik.
"I have to say, you are beautifull m'lady." Säger han och jag fnissar lite. "Thank you kind sir and may i say that you are looking good you to." Svarar jag och ler varmt.

Vi står bara där en stund och stirrar på varandra innan jag inser att vi borde gå in. "Shall we go inside?" Förslår jag. "Yes, shall we?" Säger han och ler triumferande. Jag nickar och tar lätt tag om hans arm och han leder mig in i den folkfyllda balsalen.

Folk tittar på oss, jag tittar på Julian. Han är så otroligt vacker. Hans vita tandrad blottar när han ler. Jag är förtrollad.

Julian leder mig in till mitten av balsalen där folk stirrar nyfiket på oss. Dom undrar nog 'vem är den vackra mannen som dansar med miss Von Cuver?' Eller nåt liknande.

Julian har stannat och står nu mittemot mig och ler. "Would you honor me a danse m'lady?" Säger han och bugar. Jag niger och fattar tag om ena hans hand som är framsträkt emot mig. "It would be fantastic." Svarar jag och vi börja dansa, dansa till den lugna men samtidigt mjuka tonerna från ett piano och fioler, kanske även nåra klarineter. Det är som att dansa på moln, dansa på moln med en gud. Hur han för mig över golvet, allas blickar rakt på oss. Fasinerade blickar men också avundsjuka blickar.
Det känns som tiden har stannat, som om det finns bara han och jag i ett tidsrum där vi dansar hela natten ut.  Allt känns som en dröm, en dröm jag inte vill vakna upp ur. Hans ögon som tittar rakt in i mina, hans ögon som är som två isblåa diamanter. Inte ens dom rikaste männen kan uppföra sig som han, kan inte dansa som han, kan inte vara så otroligt vacker.

Utan att vi märkt det så har hela befolkningen i balsalen stannat upp och kollar på oss. Jag bryr mig doc inte. Julian vänder på mig i en snurr satt jag känner hans andedräkt i nacken tills han snurrar mig igen så vi hamnar ansikte mot ansikte igen.

När musiken stannar är det knäpptyst i salen medans jag och Julian står stilla och tittar på varandra. "Wow." Säger han efter ett tag. Jag nickar instämmande. "Everybody is looking at you." Viskar jag och tar ett steg närmre honom. "I beg you pardon but i think they're looking at us." Rättar han och jag ler.

Efter en stund så böjar folk att göra nånting, viska, prata, några börjar smått att dansa.
Jag och Julian står fortfarande och kollar på varandra. "Its dinner time, should we go?" Frågar jag efter stund. Han nickar och vi går bredvid varandra till den stora matsalen.
***

"Dear Marydeth, did you enjoy the dance? I saw you dancing with that man. It was magical." Säger mormor som komit till balen. Tur att Julian har gått på toaletten,
"Yes more than any thing." Jag pausar lite.

"It took my breath away!" 

-