A beautiful little fool..

kapitel 4

(Har ändrat hur Marydeth ser ut:p )

Jag vaknar av solens strålar och den svaga doften av nybakt bröd.

"Good morning sleepy." En glad röst från spisen väcker mitt intresse. Becka. Jag kliver upp ur den bekväma sängen och sträcker på mig.

"Good morning, what time is it?" Gäspar jag fram. Becka skrattar. "2 am." Jag hummar tillsvars innan jag inser vad hon sagt. "2 AM?!" Utbrister jag. "Oh no, she's gonna kill me!" Becka skratttar igen. "Whats so funny?" Säger jag irriterat och reser mig upp.

Becka släpper det hon håller på med och går fram till mig.

"I sent her a letter last night and said you were okay and she responded with a good and make sure she gets home safely when your work starts." Jag slappnar genast av. "Thank you so much, but i need to find Julian." Becka kollar konstigt på mig. "I kind of left him at the ball last night, i want to make sure he's okay." Jag kollar skamset ner på min klänning.

"You left him at the ball?!" Becka verkar chockad och arg. "With your mom?!" Jag nickar skamset. "And even worse, RYDER?!" Jag kollar skamset upp på Becka som ser ursinnig ut.

"I know, i made a misstake, an-" Becka avbryter mig och sätter sig ner bredvid mig på köks soffan. "And Ryder could kill him, you know that! You need to find him right know so go!" Jag nickar och tackar för mig innan jag skyndar mig ut.

***

Jag har letat i en timme, han är inte hos sig eller hos mig eller nånstans i stan. Var kan han vara?

Jag går längs sandstranden vid sjön strax utanför staden. Mamma och jag brukade vara mycket här på stranden när jag var liten, sen när pappa dog slutade vi bara.

Jag sätter mig ner i den mjuka sanden och bara kollar ut på havet. Det har börjat spö-regna och jag har gett upp letandet. Men så efter en stund..

"Are you crazy?!" Jag kollar mot där rösten kommer ifrån. "You cant sit out here! Your going to catch a cold!" Julian.
Jag ställer mig snabbt upp och går emot honom. "I've been looking everywere for you, were have you been?!" Säger jag oroligt. Han har på sig en kappa som han sedan ger mig. "Well, i've been at home." Jag suckar och kollar ner i marken och sedan tillbaka upp på honom. "No, you've not. I was there, at the blacksmith." Julian skrockar. "You seriously think i live there?" Han har en poäng. "Well..no, but-" Julian avbryter mig. "Exactly, now lets get you inside."

***

Regnet har lugnat ner sig lite och vi står nu utanför mitt hem.

"Thanks for walking me home. And..im sorry." Säger jag skamset fram. "Sorry for what?" Svarar Julian och tar tag om min ena hand. "For leaving you at the ball." Julian skrattar. "You didin't, I ran after you egen you left. But when you excited your grandma stopped me and talked to me, and when i finally got free from her you were long gone." Jag suckar ut av lättnad och kysser honom lätt på kinden. "Okay, thanks for everything and..we'll see eachother very soon."
Julian nickar och släpper min hand. Sen går jag in.

***

När jag hade kommit in berättade mamma det jag hade fruktat i snart tre år.

"You are bethroted to Ryder!" Skrattar hon glatt. "Finally!" En ensam tår rinner ner för min kind, som sedan förföljs av flera. "Why are you crying dear?" Frågar hon men skrattar och dansar snart därefter. "Its what we've allways wanted!" Hon stannar upp och kollar på mig oroligt. "Thats were you are wrong mother." Jag skakar på huvudet som jag pratar. "Its what you've allways wanted." Säger jag och tårarna forsar ner nu. "But-" Jag avbryter henne. "No mother, dont say anything. I've heard enough." Sen går jag därifrån upp till mitt rum.

***

Jag vet inte hur länge jag legat här men länge nog för att det ska bli mörkt.

"Marydeth, whats wrong?" Rebecka som tidigare vikt min rena tvätt sätter sig nu på min sängkant.

Tårarna börjar rinna igen. "She has bethroted me." Viskar jag nästan. "Mai sweet, non, this is'nt good. By the way, did you find Julian?" Säger hon och stryker mig på ryggen tröstande. "Acctually, he found me." Snyftar jag och lyckas få fram ett leende. Becka skrattar. "I sence a little chemestry between you two." Flinar hon och knuffar mig lite i sidan.
"No, but even if it was something between us, im bethroted and i've only known him for two days." Beckas leende försvinner ner till bara ett litet ryck i mun gipan.

"Im sorry, mai sweet." Jag hummar till svars och borrar ner huvudet i min kudde. Jag låter tårarna rinna.

***(sorry för alla hopp)

Jag vaknar av att det knackar på dörren.

"Marydeth?" Mammas röst ekar i mina öron. "Marydeth, are you in here?" Mamma öppnar dörren, jag har fortfarande huvudet ner borrat i kudden. "Honey, please talk to me." Mamma sätter sig på sängkanten där Becka än gång har suttit.

"I know your ubset, but its just the way it is." Det får mig att reagera. "You married father of Love, why cant i do the same?" Snyftar jag och låter några enstaka tårar falla. "Because Ryder need our money." Säger hon, som om det gör saken bättre. "For who's advantedge? Ryder? Mother im sorry but he is rich as it is." Mamma nickar men skakar sedan på huvudet.

Jag reser mig upp och går till min garderob. "Mother, go get Rebecka, im going out so i need new clothes." Mamma nickar sorgset. "Were are you going?" Säger hon försiktigt. "To a friend." Är det ända jag säger innan jag föser ur henne ur mitt rum.

Liten stund senare är jag klar och tar på mig min vinröda kappa utanför min rena nya klänning i ljusblått.
"Get home safely." Är det sista jag hör mamma säga innan jag ger mig av.

Jag träffas av doften av våt jord när jag går över grusgången till grinden. En vakt står vid grinden och ja..vaktar. Han tittar på mig hela tiden jag öppnar och stänger grinden tills jag går iväg utom synhåll.

Jag tar in doften av nybakt bröd från bageriet som jag passerar när jag går igenom staden, jag får blickar av många på vägen. Antagligen för att dom känner igen mig som rikemans dottern till Ramond von cuver. Jag bryr mig inte så mycket utan bara fortsätter gå tills jag stoppas av en liten flicka.

Hon har trassligt brunt hår och dom sötaste kinder du skulle kunna tänka dig, hennes ögon är gröna och utstrålar lycka.
"Hello miss, how are you?" Frågar hon vänligt och tuggar på en bit bröd. "Im good thank you, how are you?" Svarar jag och ler. Hon ler tillbaka. "Im good, but i need to go now, bye." Säger hon och springer iväg. Jag fnissar men fortsätter att gå.

Jag stannar när jag nåt fram till min slut destination.

Och där står han. Den vackraste mannen jag nånsin sett. Julian.

Han har doc inte sett mig än, han står med ryggen emot mig och slipar något. Jag står bara där och tittar på honom när han arbetar, hans (gjorde hans hår lite mer än axel långt. Ni kommer förstå varför) långa hår hänger lätt över axlarna. Han har stoppat håret framför ansiktet bakom öronen.

Men det är inte det som fått mig att stirra, han har ingen tröja på sig. Hans muskulösa rygg platta är blank av svett och får honom att se omöjligt bättre ut. Och då vänder han sig om.

Och jag stirrar fortfarande. Suck...

-

Hej.....förlåt, är inte säker om någon har kvar min bok men det hoppas jag på i alla fall, jag ska försöka uppdatera oftare.

Byeeeee....