Not your Mate

Kapitel 7 -

Tidigare: "Då är inte jag någon för Jack!" Utbrister jag och skrattar till. Laura ler och stämmer in i ett skratt.
~~~

Laura lämnar mig ensam igen och solen börjar tittar fram bakom molnen. Jag bestämmer mig för att följa ljudet av vågorna och kommer fram till en mindre havsvik. Jag bestämmer mig för att ta ett dopp och drar tröjan över huvudet. Jag går ut i vattnet och det kalla havet omfamnar mig med öppna armar. Jag tar några simtag ut i det mörka vattnet och sprattlar lite med benen.
Solen lyser på mig och värmer mina kinder. Jag lägger mig på rygg i vattnet och tar ett djupt andetag. Ett litet plask hörs i vattnet och jag reser huvudet lite. Plötsligt greppar något tag om min ena fot och på en sekund är mitt huvud under ytan. Jag viftar med armarna under vattnet och försöker få till en spark mot det som håller tag om min ena fot. Jag får till en träff och greppet om foten lossar en aning. Jag tar min chans och siktar mot ytan. Så fort jag dragit mitt första andetag av luft börjar jag skrika på hjälp. Jag plaskar med armarna mot ytan och drar ner så mycket luft i lungorna mellan skriken på hjälp.

Jag känner hur greppet om min fot är tillbaka och nästa sekund är jag under vatten ytan igen. Chocken tömmer åter igen mina lungor på luft och jag kämpar för att komma loss. Snart börjar det svartna för ögonen och jag ser mina armar domna av framför mig.

Sekunden senare rycks jag upp ur vattnet. Det är svart för ögonen men jag känner den friska vinden slå mot min kalla hud. Starka armar håller mig tätt tryckt mot en kropp. Några steg upp från havet och jag känner hur min kropp landar försiktigt i sanden. Jag befaller mina ögon att öppna sig, min arm att lyfta sig, mina lungor att ta in luft, men inget händer.

Jag känner ett tryck mot bröstet. Och sedan pumpningar. Ett revben bryts. Jag vill skrika men min kropp är fortfarande förlamad. Några pump till och jag känner hur vattnet kastar sig upp ur mig samtidigt som jag sätter mig raklång upp. Mina ögon öppnat och jag kippar hysteriskt efter luft. Min hand får tag i en arm och jag håller hårt för att inte falla bakåt igen.

"Teresa är du okej?!" Jacks oroliga ögon söker min blick. Jag nickar till svar och tar mig över bröstkorgen.

Jack lyfter upp mig i hans armar och börjar gå in mot skogen. Bort från havet.

Jag huttrar av kyla från mina blöta kläder. Det värker i bröstkorgen och svider i ankeln.

Vi kommer fram till gruppens samlingsplats. Några har börjat slå läger och fått upp några tält.

"Hämta något torrt och varmt!" Beordrar Jack och Raven kommer joggandes fram mot oss.

Jack sätter sig ner på en stock och lägger mig bekvämt i hans knä. Inte en sekund har han släppt min ömma kropp.

Raven hunkar sig och studerar min fot. Röda klösmärken sträcker sig längst ankeln.

Någon från flocken kommer med filtar och min väska.

Raven reser sig och vänder sig till Jack. "Det är definitivt en siren."

"Grabbar, det blir att jaga pärlemorfru inatt" säger en av vargarna i flocken och de andra stämmer in i ett skratt. Raven suckar och lindar in min fot för att snabbt stoppa blödningen.

"Hennes revben" mumlar Jack och Raven lyfter blicken. Hon känner med handen längst min sida och jag rycker till av smärta. Snabbt som katten pressar hon in sina fingrar i min sida och jag skriker till.

Jack tar av reflex tag i Ravens arm när hon ska dra den till sig.
"Lugnt tiger, det hjälper henne att läka snabbare. Revbenen är inga problem" säger Raven mjukt och Jack släpper hennes arm.