Not your Mate

Kapitel 9 -

Tidigare: Han håller sitt huvud vakande högt. Jag känner hur mina ögonlock blir tyngre och tyngre. Tillsist somnar jag av utmattning.
~~~

Jag vaknar ensam nästa morgon. Mina armar är kalla och jag drar fingrarna genom det toviga håret. Jag reser mig upp och borstar bort jorden från min hud. Sakta börjar jag följa doften från igår. Snart är jag tillbaka på lägerplatsen. Det är tidigt på morgonen, solen har precis börjat leta sig fram mellan trädtopparna. Alla ligger och sover i sina tält.

Jag ser hur min ryggsäck står vid den släckta lägerelden. Jag går fram och öppnar upp den. Några klädesplagg ligger ihoprullade och jag förstår att ryggsäcken har blivit genomsökt. Jag drar upp en strumpa och knyter upp håret för att få bort slingorna från ansiktet. Jag ryser till och drar på mig kläderna som ligger högst upp i ryggsäcken. Jag ritar igenom packningen ett tag efter en tandborste men inser att det nog inte finns någon nedpackad. Fåglarna börjar vakna till liv och kvittrar spänt när de ser att dem inte är ensamma på morgonkvisten. Jag ser några fler ryggsäckar stå staplade vid ett träd bredvid tälten. Jag smyger fram och börjar rota efter bra grejer att ha. En tändare, kåsa, tunnare tyg. Jag lägger ner sakerna i min egen ryggsäck och knyter på mig ett par lätta gympaskor. Perfekta att springa i. Precis när jag ska lämna platsen vänder jag mig om och möts av något förvirrade ögon.

"Vart ska Tessa?" viskar hon.

"Detta är ett hejdå Beryll" säger jag kort och lägger handen på hennes axel.

"Nej! Jag vill följa med!" piper hon och drar mig i armen "Snälla ta med mig. Jag vill hem"

Jag tvekar och låter blicken falla på Mikes tält. Jag kan inte låta bli att lida med Beryll för att hon är i denna skiten bara på grund av Mike.

Jag tar ett djupt andetag. "Okej, fort, vi måste ge oss av nu." Jag tar av mig ryggsäcken och sätter den ordentligt på Berylls rygg. Sen lyfter jag upp henne på min rygg och ber henne hålla sig fast. Sen börjar jag lätt jogga bort från lägret.

En bit bort vänder jag mig om och skänker lägret en sista blick. Då ser jag honom. Han står utan tröja långt där borta utanför tälten.

"Du kan inte fly Tessa!" hans vrål ekar mot mig men jag vet att jag har ett försprång.

"Håll i dig nu Beryll. Vad som än händer, släpp inte taget" säger jag. Hon hummar till svar där hon sitter på min rygg och tycker sig tätt intill mig.

Jag kastar händerna ner mot marken och de landar i jorden som stora vita tassar. Beryll sitter kvar på min rygg och lägger armarna runt min hals.

Jag känner den svarta vargens närvaro. Han knappar in på mig.

"Tessa..?" Jag hör oron i Berylls röst.

Jag blickar framåt och ser precis det som Beryll ser framför oss. Ett stup.

Jag spejar bakåt och ser att Jack och några andra vargar snart är ifatt oss från alla håll. Jag har inget val, det får bära eller brista.

Med all kraft och vilja tar jag sats och springer mot stupet. Beryll håller hårt om mig och jag ökar farten ytterligare.

Utan att tänka två gånger kastar jag mig ut från stupet. Med all muskelkraft och viljestyrka jag har. Små sten faller ner mot avgrunden och jag hör mitt eget hjärta pumpa dubbelt. Tiden står still, det enda jag hör är mitt hjärta. Vi kommer inte klara det.

Plötligt känns kanten närmare och hoppet inom mig tänds. Kanten är onaturligt nära, vi skulle inte ha klarat det. Och det är då jag hör det. Viskningar från Beryll på ett främmande språk. Magi.
Plötsligt känner jag doften av det. Blod. Jag förstår direkt att Beryll har överansträngt sig och det är från hennes näsa det blöder.

Mina tassar träffar marken på andra sidan stupet och jag känner hur Beryll slappnar av på min rygg.

Jag vänder huvudet om och ser Jack stå på andra sidan stupet. Han är rasande.

"Det är inte långt kvar nu Tessa, lite mer söderut" säger Beryll och jag hör lyckan i hennes röst.

Jag springer ett tag till innan jag kommer fram till utkanten av en by. Där byter jag skepnad till människa igen. Beryll räcker mig ryggsäcken och jag klär på mig för andra gången denna morgonen.

Det är likt en sagovärld. Alla husen har låga vita staket, prydda med rabatter och underbara blommor i tusentals färger. Gräset är nyklippt och i fönsterna hänger lätta gardiner och på fönsterbrädan står välskötta krukor.

Jag går med Beryll i handen mellan husen. Prydliga efternamn är skrivet på skyltar bredvid brevlådorna. Jag stannar vid staketet som pryds av efternamnet "Bennet". Jag ler mot Beryll och vi går mot ytterdörren. Väl framme knackar jag lätt på. Ingen öppnar och jag knackar lite hårdare, men inget livstecken syns till inne i huset. Jag rätar på ryggen och ska just knacka en tredje gång när jag hör ljudet av att något avfyras. Jag vänder mig blixtsnabbt om och stapplar till.

Jag vänder blicken neråt och tittar mot min bröstkorg. Tre små fjäderpilar har träffat mig strax under nyckelbenet. Jag tar långsamt upp min hand och drar ut den första pilen. Jag slänger den på marken bredvid mig och känner hur min kropp skriker efter att byta skepnad. Jag känner mig ovanligt arg och svårkontrollerade. Jag brukar kunna skaka av mig en förvandling ganska lätt. Men något i pilarna triggar vargen i mig.

Jag sträcker ännu en gång upp handen mot bröstet och drar ut den andra pilen. Jag tittar ner på pilen, stormhatt.
Med all min styrka lyckas jag dra ut den sista pilen. Jag låter den vila i min hand. Jag lyfter huvudet och ser på de tre männen som står med gevär riktade mot mig. Jack står framför dem.

Jag knycker på nacken, utan att släppa blicken från männen. På en millisekund har jag skjutit pilen i min hand åt deras hål och jag träffar måltavlan mitt i bröstet. Jack stapplar till, förvånad av min attack.
Han samlar förståndet innan männen bakom honom ens har reagerat över händelsen. Jack ler mot mig, hånfullt.

"Tessa..." Han fortsätter le och drar ut pilen från sin bröstkorg. Han nickar kort till männen som lämnar oss ensamma. Jag slår ett snabbt öga mot Beryll som gömt sig på verandan till huset.

Jack går mot mig. Han stannar precis framför mig och granskar mig. "Vad går du på?"

"Ursäkta?" mitt snabba förbluffade svar verkar inte stilla honom.

"Hur kan du ens stå upp? Med så mycket stormhatt i ditt blod? Du måste gå på något. Är det något läkemedel? Någon drog? En häxa..?"Ett ljud hörs från verandan som fångar Jacks uppmärksamhet. "Ah, där är hon ju! Känner du dig som hemma Beryll?"

Plötsligt hörs ett svagt ljud inifrån huset. Både jag och Jack lägger märke till det.

"Detta är ingen plats för varulvar" mumlar Jack utan att släppa blicken från dörren.

"Va?" frågar jag och min hjärna kokar av all stormhatt som bränner i mina ådror.

"Vi är i häxornas hemtrakter" han spetsar hörseln och möter min blick.
- Spring. Länkar han och jag vänder mig snabbt om för att greppa tag i Beryll. Dörren till huset smälls upp och en kvinna i mörk lockigt hår uppenbarar sig. När hon får syn på oss reser hon sina händer och börjar skrika ut ord jag inte förstår.

Mina händer mot Berylls hud känns som glöd och jag skriker till. I nästa sekund har Jack tagit upp Beryll och slänger henne på ryggen. Hon skriker till och jag ser i ögonvrån hur flera ytterdörrar öppnas och människor med händerna riktade mot oss kommer ut. Jag springer efter Jack som har börjat springa mot skogen. Vi skiftar till vargar och springer sida vid sida genom skogen. Beryll hänger slappt på Jacks rygg. Berylls glödande kropp bränner mot hans hud.

Jack springer mot lägret. Jag blickar bort mot horisonten, detta är min chans att sticka. Men, jag kan inte lämna Beryll. Jag vill inte ens tänka mig vad dem kommer göra mot henne om jag försvinner.

Vi är framme vid byn och en folkmassa samlas runt oss när vi kommer fram.
Jag faller ner på knä i jorden av utmattning. Mina ben bränner och mitt blod pumpar omänskligt i kroppen. En av kvinnorna kommer framskyndandes och lägger en filt runt mina axlar. Jag drar den runt mig för att dölja min kropp.
Jack lägger ner den däckade Beryll på marken bredvid mig och jag tar hennes hand.