Paintball warfare

Del 5

Jag trycker av det första skottet. Inte dåligt, Lite snett men ändå väldigt nära mitten av tavlan. Jag slappnar av och ler. Det här är vad jag älskar att göra och jag är bra på det. Jag kastar mig bakom ett av hinderna som om någon faktiskt skulle skulle skjuta tillbaks och snurrar runt mot en annan måltavla.

Det är svårt att se exakt var mitten sitter eftersom att alla tavlorna är fläckade med färg från tidigare övningar och jag vet inte riktigt hur nära mitten skottet hamnar. Så länge jag träffade någolunda centralt gör det inget. jag duckar undan igen och gör en roll (ungefär som en kullerbytta men man rullar över axeln till höften istället) innan jag ens hunnit ställa mig upp ordentligt skjuter jag mot en närliggande måltavla och utan att kolla på resultatet ställer jag mig helt och springer in bakom ett träd

Som i trans fortsätter jag springa, skjuta och göra undanmanövrar från påhittade motståndare. Äntligen får jag hålla i ett paintball gevär igen och jag älskar det. Jag stannar och kollar tillgivet på vapnet i min hand. Men vänta lite, Mitt gevär har inga klistermärken och den här är full av dem.

Verkligheten kommer rusande mot mig i en hastighet som skulle gett den böter om den hade körkort. FAN! Killarna. Jag vänder mig långsamt mot dem .I glädjen över att få skjuta igen hade jag helt glömt bort de. Tänk om jag inte var tillräckligt bra.

Jag ser på Ace som kollar tillbaka med svårtolkad min och rodnar. Vad tänkte jag på. Det hade säkert räckt med att bara stå still och skjuta. Då skulle jag säkert ha träffat bättre. Jag kollar på tavlorna igen. Det går inte riktigt att avgöra vilka märken som är mina och tidigare träffar och jag sväljer hårt... Fan

"Ookej" säger Casper osäkert och jag tittar ner i marken för att slippa möta hans blick var jag så dålig? "Det där gick ju bra" säger han och min blick far upp. "Va!?" "Em jaa du typ missade bara två gånger och rörde dig dessutom ganska mycket" casper ler och jag kollar runt. Alla ser glada ut och ler mot mig tills jag märker att jag själv flinar som en galning.

Eller vänta... Sa jag att alla log. Ace ser förvirrad ut och kanske till och med sur. Tycker han att jag är dålig? Är det något fel på mig? Gud varför måste människor vara så komplicerade.

Jag märker att jag stirrar på Ace som stirrar tillbaks. Awkward. Jag ler försiktigt mot honom och börjar sen gå tillbaka mot huset. Det är nästan mörkt ute och det börjar bli kallt.

När vi väl kommer fram hackar jag tänder. Fy fan för hösten. Kan det inte vara sommar förevigt? Isaks mamma har lagat mat och efter det blir det skräckis. Normalt sett är skräckisar inte riktigt min grej men att sitta här, hopträngd med alla andra i Isaks rum får filmen att bli bra på ett lite märkligt sett. Lixom det är inte själva filmen som blir bättre utan själva upplevelsen... Tror jag. Fan Riley sluta vara så filosofisk.

Jag väcks ur mina funderingar av att någon griper tag i mina axlar och viskar bu. Skrikande rycker jag till och hopar upp ur soffan. Ett spöke!... Eller bara Chris. Han ligger på golvet bakom soffan och skrattar ihjäl dig. Det dröjer inte länge innan alla i stämmer in och snart är rummet fyllt av oljud.

Arga steg hörs i trappan. "Take cover" ropar Isak precis innan dörren slås upp och hans mamma klampar in i rummet iklädd pyjamas och ger oss en föreläsning om vikten med att gå o lägga sig. Cris och Felix har prov nästa dag så vi gör missnöjt som hon säger.

Jag går och lägger mig med ett pirr i magen och en känsla av att jag blivit accepterad som en i laget.

Förlåt om kapitlet inte blev så bra men jag är trött as f**k