Paintball warfare

del 9

Jag suckar och kollar upp mot natthimlen. "nämen tjena" säger någon brevid mig. "Är du ensam?"

Jag drar ett djupt andetag och vänder mig långsamt om. Han som har pratat verkar berusad och röker. "Nej" säger jag försiktigt, man vet alldrig riktigt vad som händer med fulla människor så jag bestämmer mig för att vara försiktig. "verkligen?" svarar han och sätter sig bredvid mig.

Hanns andedräkt luktar alkohol och i handen har han en halvtom ölflaska. Jag flyger upp från bänken. Han skrattar och reser sig igen. "Vet du vad. jag tror du ljuger. Du verkar ganska ensam" säger han och sluddrar lite lätt. Sen tar jag de klassiska stegen bakåt och han tar de klassiska stegen mot mig. Jag sväljer när jag känner den kalla väggen bakom mig mot ryggen. Han rycker paintball geväret ur min hand, kastar bort det och ler.

Alex! kan du inte vara klar på den jävla toan snart tanker jag och sväljer igen. Han lyfter händerna och trycker mina axlar mot väggen. Långsamt låter han händerna glida ner mot mina boobiezar (bröst på Rileyspråk). Jag står som paralyserad. Min ena hjärnhalva skriker åt mig att putta bort honom medans den andra spelar upp vad som hände förra gången något sånthär hände...

"A...Alex" viskar jag. "va" svarar han och ler. Jag kollar ner i marken. Han lutar sig närmare och sticker ner ena handen mellan mina ben, jag måste göra något tänker jag och får totalt panik. Jag klarar bara inte av killar. Klarar bara inte av minnena.

Med ett skrik puttar jag bort honom så han ramlar och sparkar honom i magen. Jag orkar bara inte mer. Jag sparkar igen och igen och igen. Ingen kille ska någonsin få röra mig på det sättet igen. Jag sätter mig gränsle över honom och slår honom hårt över käken. Jag bryr mig inte om jag hamnar i rätten. Jag bryr mig inte om konsekvenserna. Jag hatar honom. Inte bara honom. Alla. Jag hatar alla. 

Den senaste veckan med killarna i PW gänget har varit som en dröm, men nu är det dags att komma tillbaka till verkligheten. Min verklighet där alla hatar och nedvärderar mig. Inte minnst jag själv. All ångest kommer tillbaks och jag bara fortsätter och fortsätter slå mannen.

Efter vad som känns som en livstid känner jag ett par starka händer grabba tag om mina armar och dra bort mig från mannen. Hanns näsa blöder och blåmärken har redan börjat bildas i hela ansiktet. Jag skriker och märker först nu att jag gråter. Jag försöker ta mig loss och armbågar personen i magen. Bakifrån hör jag ett väldig Alex aktigt dämpat "ouch" och vänder mig om "Alex!" Jag börjar gråta ännu mer. Inte nog med allt jag redan har gjort så har jag skadat alex också.

"jag är ett monster" gråter jag. Han ser förvirrad ut "Det gjorde inte så ont" Han leder mig bort från gatan och in i en park. "Se så lugna ner dig nu." Han drar ner mig på en bänk och klappar mig tafatt på ryggen. "killen klarar sig säkert. Du behöver inte oroa dig"

 "Nej" gråter jag det var inte det jag menade. Jag orkar inte hålla det inne längre. "Jag har dödat någon."