Paintball warfare

del 6

~flashback~

När jag vaknar ligger jag på golvet. Hela kroppen värker och huvudet bultar, jag börjar röra på mig och känner en skärande smärta i revbenen. Något är brutet och varje andetag känns som ett knivhugg. 

Jag känner lukten av rök från balkongen. Jag reser mig upp och går ditåt, varje steg gör ont, jag grimaserar lätt och läppen spricker upp igen. 

Jag öppnar sakta balkongdörren, hur ska jag börja? "f..förlåt" stammar jag och tittar ner i marken. Han kollar äcklat på mig, griper tag i mitt hår och kysser mig hårt. Mina svullna läppar värker men jag vet bättre än att göra motstånd.

Allt är mitt fel. Jag skulle ha varit bättre, jobbat hårdare. Jag förtjänar inte bättre än såhär. Han slår mig hårt över kinden och knuffar mig mot väggen. Motstånd skulle bara göra allt värre så jag försöker bara stå still och ignorera smärtan i bröstet. Han blåser cigarettrök i ansiktet på mig och slår igen.

 "Jävla hora" orden svider i öronen "tror du att förlåt räcker" Han tar ett djupt bloss som för att lugna ner sig. "tror du att du är något?" han greppar min arm så hårt att jag får blåmärken och så snabbt att inte ens hinner märka rörelsen trycker han cigaretten mot min bara rygg. 

Den glödheta smärtan får mig att skrika och kämpa emot. För första gången i mitt liv försöker jag verkligen skada honom. All min förtryckta vrede gentemot honom rusar genom kroppen och jag vill bara att han ska lida så som han har fått mig att lida. Jag inser att han har utnyttjat mig och min svaghet ända sen början. Jag är så arg. Jag vill verkligen döda honom för allt han har gjort mot mig.Snart orkar jag inte mer. Hur mycket klarar en människa av innan hon går sönder? Jag vaknar.

~Hemma hos Isak~

Med ett ryck sätter mig upp och krockar nästan med Alex som står böjd över mig. "V..v..va" stammar jag och ser mig vilt omkring. Isaks sovrum är fortfarande mörkt och alla utom Alex och jag sover. Han ställer sig snabbt upp men ångrar sig sen och sätter sig ner "du skrek i sömnen" säger han generat. "mardrömmar?". "Mhm" mumlar jag och rodnar. Varför just Alex. Nu kommer han tro att jag är svag och mesig.

"Emm vad är klockan" frågar jag osäkert. "halv tre"svarar han efter ett tag. "kej då är det nog bäst att sova. Godnatt" säger jag så fort att jag nästan snubblar över orden och drar täcket över ansiktet. Han får inte se att jag gråter. "godnatt" hans röst är bara ett svagt mummel och med känslan av tårar fortfarande rinnande ner för ansiktet somnar jag och drömmer inget mer.