(Nu är det nutid och Eminella's perspektiv vilket det kommer vara hela tiden om jag inte skriver ngt annat)
Jag har gått till kojan varje dag i hopp om att han ska vara där, men han är aldrig där. Han har inte hört av sig eller något. Allt har blivit värre, slagen, ärren, mobbningen precis allt. Jag har börjat röka och dricka vilket jag gjort i snart 3 år. Det har gått 1460 dagar sedan han bara lämnade mig, 1460 dagar sedan jag berättade hur jag kände.
Jag var iallafall nu på skolan, det är fredag vilket innebär fest sedan ikväll. Vilket jag är på så ofta jag bara kan då jag helst bara vill glömma verkligheten. Men först så ska jag jobba en stund efter skolan, på starbucks där jag fått jobb för ett halvår sedan för att tjäna pengar. Skoldagen lider mot sitt slut och jag börjar gå mot mitt såkallade jobb. Jag öppnar dörren och kliver in. Jag hälsar på Erica och sätter på mig jobbarkläderna. Jag byter av Erica och ställer mig i kassan. Det är förvånansvärt ganska lugnt här inne. Dörren öppnas och den lilla klockan plingar till. In kommer ett gäng tjejer med flera kilo smink kletat på deras ansikten. Dom går fram och beställer olika saker och jag ger dom det och dom betalar. Dem skrattar högt och sätter sig vid ett bord. Dörren öppnas och klockan plingar till ytligare en gång. Jag vänder upp blicken och ett gäng på 4 killar kommer in och går mot mig. Den första killen är lång, brunt ganska långt hår och gröna ögon. Han beställer en Chai latte och en muffin. Han betalat och går till ett bord för att invänta resten av killarna. Den andra killen är kort, brunt hår med röda slingor i topparna och bruna ögon. Han beställde samma sak som den första killen. Den tredje killen är lite kortare än den första, har brunt hår och blåa ögon. Han beställer en frappe och en kladdkaka. Han betalar och gör dom andra två killarna sällskap. Jag kollar snabbt upp och hinner syna den sista killen, han har blont stort fluffigt hår, ungefär lika lång som den tredje killen och fina blåa ögon. Fan var det tvungen att vara han, Oscar.
"Ehm, jag skulle vilja ha en jordgubbsmilkshake." Säger han jag nickar smått och gör i ordning den. Han ville alltid ha en jordgubbsmilkshake när vi fikade.Jag går fram och han betalar för den. Jag kollar upp på honom medan han slår in koden, han är fortfarande sig lik, bara att han ser mognare ut hans hår är större och fluffigare. Han kollar upp och hinner möta min blick. Han kollar chockat på mig innan han vänder sig om. Jag suckar och sätter händerna för ansiktet.
Det var äntligen dags för festen och jag var Påväg dit nu. På mig hade jag en svart tight kort klänning och samt ett par svarta klackar på mig. Håret var lockat och lite mer smink var även pådraget. Jag har alltid försökt täcka mitt ansikte så mycket som möjligt, dels för att folk mobbar mig för hur jag ser ut och för, att jag hatar hur jag ser ut. Med en cigarett placerad mellan mina läppar går jag mot huset där festen ska hållas. Jag blåser ut röken och studerar hur det sakta försvinner. Jag vill också försvinna. Efter festen kan jag ju bara göra det, ingen kan stoppa mig jag menar jag förtjänar inte att vara här. Alla kommer ju ändå bara bli glada om jag försvinner, eller så märker dom inget. Jag ska göra det, jag ska hoppa.
Jag kommer fram till huset och musiken hörs svagt ut. Jag öppnar dörren och kliver in i den stökiga hallen. Det luktar svett, alkohol och rök, folk står och dansar tätt intill varandra till musiken. Jag går till köket för att hämta alkohol som troligtvis finns där. Jag tar första bästa plastmugg med någon vätska i och sveper i mig den. Det bränner till i halsen men jag struntar i det och sveper i mig ännu ett glas.
Nu står jag och dansar tätt intill någon random kille, min balans är dålig, synen är suddig och jag är helt off. Jag går med vi vingliga ben ut ur folkmassan till köket för att hämta ytligare ett glas med alkohol. Jag sveper i mig den och går tillbaka ut till folkmassan. Klockan börjar närma sig halv 3 och jag bestämmer mig för att gå nu så jag kan göra det. Jag går ut ur huset på vingliga ben och mot bron. Färden dit tar lite längre tid eftersom att min syn är dålig och att min balans är sämst just nu.
Jag kommer äntligen fram, jag tar fram en cigarett ur paketet och tänder den. Jag blåser ut röken och tänker på allt som faktiskt hänt.
Jag träffade Oscar, vi blev bästa vänner, mina föräldrar dog, jag fick flytta till en foster familj, jag gick på ett uselt disko med Oscar, jag berättade för honom, han lämnade mig, mobbningen blev värre, ärren blev värre, slagen blev värre, men det som blev värst var saknaden, saknaden efter mina föräldrar, saknaden efter Oscar, saknaden efter våran vänskap, saknaden efter alla minnen. Saknaden var värst av allt, det som gjorde mest ont.
Tårar rinner längs mina kinder och gör synen ännu suddigare än vad den redan är. Jag fimpar cigaretten och försöker klättra upp på räcket. Det tar en stund men snart är allt över, jag kan träffa mina föräldrar igen, berätta allt för dom. Jag tar ett djupt andetag och kollar ut på den stjärn täckta himlen. Även fast synen är suddig så vet jag hur det ser ut. Undrar hur det egentligen kommer kännas, kommer smärtan vara över? Jag räknar tyst till 3
"1.."
"2.."
Precis när jag ska säga tre känner jag hur någon tar tag i min arm och jag vänder blicken mot personen som jag lyckas se är en tjej.
"Snälla bara släpp mig."säger jag och kollar på henne
"Nej, varför ska du göra det?"frågar hon
"För att, jag orkar inte berätta hela min livshistoria för någon som jag inte känner."
"Snälla gör det inte"
"Varför, jag gör bara alla glada, alla kommer leva mkt bättre när jag inte är här och bara förstör för alla."
"Nej, även fast jag inte känner dig kan jag bara inte låta dig göra det. Jag skulle inte klara av att leva med skuldkänslor för att jag tittat på hur någon tar livet av sig."säger hon
"Du behöver inte titta"säger jag
"Sluta, följ med mig hem så kan du berätta för mig när du är redo."säger hon och hjälper mig ner.
Vi går ett tag i bara tystnad innan hon avbryter den
"Vad heter du?"frågar hon och ler
"Eminella du då?"svarar jag
"Lovisa"säger hon
Vi fortsätter hem till henne och vi går in till hennes rum. De är fint och städat vilket mitt rum inte är.
"Så vill du berätta?"frågar hon
Jag nickar, jag måste ju ändå berätta för någon förr eller senare. Jag tar ett djupt andetag innan jag berättar allt för henne.
"Jag träffade en kille på dagis, vi blev bästa vänner, mina föräldrar dog i en bilolycka, jag fick flytta till en foster familj, jag blir slagen, jag blir mobbad, jag blev kär i killen, berättade för honom, han lämnade mig, jag trodde han skulle komma tillbaka, vilket han inte gjort, jag såg honom idag efter 1460 dagar, jag festar och röker för att glömma smärtan, inte efter alla slag eller sånt utan efter saknaden. Det är så mitt liv har sett ut och jag har försökt kämpa mig igenom allt men det går inte mer snart" förklarar jag, jag sa aldrig att jag skär mig för det vill jag inte att någon ska veta.
"Men herregud, stackare att folk ska få behöva leva så är inte rättvist."säger hon och kramar om mig. Hoppas hon stannar med mig och vill vara min vän. Vi bäddade snabbt iordning till mig och jag somnade snabbt.
