Jag skyndar mig att packa väskan, han fort sätter att banka på dörren och paniken stiger, jag greppar åt mig laddaren och slänger ryggsäcken över axeln innan jag skyndar mig med att öppna fönstret. Jag kollar bak en sista gång och klättrar sedan ut genom fönstret. Detta har jag gjort så många gånger, det är mörkt ute och klockan är runt 22.00.
Jag springer så fort jag kan till bussen och hinner precis med den. Jag sätter mig på en ledig plats och tar fram mobilen för att ringa Lovisa. Men den dör och jag suckar. Bussen är tom, och busschauffören kollar konstigt på mig. Fast det skulle jag också gjort, sminket är utsmetat och tårarna rinner som floder.
Jag är inte direkt förvånad över att jag sitter här ensam i en buss, Påväg från mitt så kallade hem. Dom slog mig som vanligt, varje gång jag kommer hem, bildas nya blåmärken, nya ärr och ännu fler tårar. Det här hade jag aldrig kunnat förutspå för några år sedan, att tio åriga Eminella skulle förlora sina föräldrar, förlora sin ända vän. Bli slagen varje dag. Rymma hemifrån, sitta ensam på en buss med tårar rinnandes längs kinderna.
Hållplatsen ropas ut i högtalarna och jag skyndar mig av bussen. Jag springer mot Lovisas lägenhet och knackar på. Hon bor som tur är själv. Fot steg kommer närmre och dörren öppnas sakta. Där står Oscar, jag skyndar mig förbi honom utan att kolla honom i ögonen. Jag går snabbt till vardagsrummet där röster hörs.
Jag ställer mig i öppningen och allas blickar vänds hitåt. Lovisa flyger upp ur Felix knä och skyndar sig fram till mig, där hon omfamnar mig i en kram. Jag känner allas blickar mot mig men struntar i det.
"Vad har hänt?"frågar hon medan hon stryker mig med sin hand över ryggen.
"Jag klarar det inte mer"säger jag och kollar på henne
"Kom här"säger hon och drar med mig in till ett stort rum.
"Berätta från början nu."säger hon och tar lugnande tag i mina händer.
"När jag kom hem från studion idag, så försökte jag vara så tyst som möjligt för att ta mig upp till mitt rum. Men jag lyckades inte utan dom såg mig och slog mig som vanligt. Jag lyckades på något sätt komma ur från deras grepp och skyndade mig till mitt rum och låste dörren. Jag drog fram väskan och packade allt nödvändigt innan jag åkte hit. Jag skulle ringa men min mobil dog och jag vill verkligen inte tränga mig på men du är den enda jag har kvar. Alla lämnar mig."säger jag och låter tårarna rinna. Hon är den enda jag visat mig svag för utom Oscar. Men jag har hållet inne allt så länge och klarar det inte mer, jag måste få släppa ut allt.
Hon omfamnar mig ännu en gång och stryker mig sakta över ryggen. Klumpen som alltid funnits inom mig är inte kvar längre, jag har vågat öppna mig för någon, vågat släppa in någon i mitt liv, som vill hjälpa mig. Dörren öppnas och fyra killar syns till. Dom kollar ledsamt på mig eller iallafall Felix, Omar och Ogge. Jag vågar inte kolla på Oscar. Omar kliver fram och kollar på oss.
"Även fast vi inte känt varandra länge så, kan jag inte se dig må såhär" säger han försiktigt innan han gör oss sällskap i kramen. Dom andra är inte långt efter och tillochmed Oscar är med. Jag känner hans blick bränna på mig och inser hur jag ser ut. Usch hur kan dom klara av att se mig så här, jag släpper sakta på kramen och ställer mig upp.
"Vart är toaletten?"frågar jag och Lovisa visar mig.
Jag låser efter mig och kollar i spegeln, där jag endast ser ett monster, jag ser ut som en jag vet inte vad. Det ända jag kan säga är att jag är extremt ful, fulare än vanligt. Jag tvättar snabbt bort sminket och går ut från toaletten och vidare mot vardagsrummet där dom tidigare satt.
"Om du vill så kan bo här med mig" säger Lovisa leendes
"Men jag vill inte tränga mig på"svarar jag
"Det gör du inte jag vill att vi ska bo hör tillsammans som vänner, fattar du hur kul vi kommer ha"säger hon och ler ännu större
"Säkert?"
"Men ja! Jag har ändå ett rum som är tomt."säger hon och jag nickar bara
"Finns det en balkong?"frågar jag och kollar mig omkring
"Jag har ingen men det finns en takterrass där uppe. Där får alla vara" svarar hon och jag nickar.
"Jag kommer snart"säger jag och tar går ut från lägenheten och fortsätter upp till takterrassen. Jag tar fram cigarett paketet ur fickan, samt en tändare. Jag placerar cigaretten mellan mina fingrar och tänder den. Att allt verkligen kunde gå så fel
