Oscars perspektiv:
Jag sitter som vanligt i stolen bredvid sängen och kollar på hennes slutna ögon, hon ligger på exakt samma sätt i sängen som för några år sedan efter bilolyckan. Hon hade tur just då att hon vaknade, chansen att hon vaknar nu är minimal, men allt jag hoppas på är ett mirakel. Jag kollar på bordet bredvid sängen där boken och brevet ligger. Brevet har jag läst minst 100 gånger och boken vågar jag knappt kolla i. Men jag sträcker ändå handen mot boken och flyttar stolen närmre sängen där jag sedan tar tag i hennes kalla hand. Jag öppnar boken och kollar på första sidan med massa foton. Foton på hennes riktiga familj, foton på hon, foton mig och foton på oss tillsammans. Det är foton första sidan består av, jag bläddrar till nästa sida där bokstäver som, bildar ord, som bildar meningar är. Jag börjar läsa igenom den lite, jag bläddrar till nästa sida, och nästa. Jag fortsätter bläddra tills jag kommer till en sida med brustna hjärtan runt omkring texten.Jag sväljer hårt och börjar läsa.
Kärlek, fan vad jag hatar kärlek. I hela mitt liv har jag trott att kärlek är det bästa som finns, men så fel som jag faktiskt hade. Kärlek är värdelöst. Jag har alltid suttit och väntat på att en person som alltid finns att prata med, då menar jag någon som kan sitta och hålla om mig närsomhelst, varsomhelst. Någon som ser mig som jag är och accepterar mig precis som jag är. Det har gått 4 år sedan jag var med om olyckan, fyra år sedan mina föräldrar dog. Alla är borta nu, jag är helt ensam. Mina föräldrars bortgång har börjat lagt sig nu och alla slag, alla ärr, alla sår är jag van vid. Men under denna tid så har ju Oscar varit med, stöttat mig i alla lägen. Min bästavän. Som jag fått känslor för, i början trodde jag att jag var sjuk, men när Oscar inte vad där kände jag saknad och så försvann den konstiga känslan. När tankarna om att jag var kär i oscar, min bästavän börja komma fram blev jag rädd, rädd för att jag skulle förlora han. Men vissa gånger när vi gjorde saker tillsammans så verkade han känna samma sak, så ett hopp inom mig tändes. Jag beslöt mig för att berätta för honom idag. Vilket jag gjorde, han kollade bara chockat på mig och sa sedan till mig när vi satt i trädkojan att han var tvungen att gå hem. Jag blev ledsen, men tror att han kommer tillbaka. Hoppas iallafall det, han är den ända jag har. Jag kan inte förlora honom nu, han har hjälpt mig med allt, han hjälpt mig att bygga upp ett självförtroende. Så att jag iallafall kan acceptera mig själv. Patricia ropar nu så jag måste går innan allt bara slutar med blå märken och att jag sitter inlåst på toaletten med rakbladet i min hand.
Eminella 16/6-2012
Jag stänger snabbt igen boken och den obehagliga känslan av skuldkänslor kryper inom mig och jag kollar på henne. Jag förstörde allt. Jag menar jag kunde ju inte hjälpa att jag bara gillade henne som kompis, men efter den kvällen saknade jag henne enormt mycket och allt jag ville var att det skulle bli som förr. Men fega lilla Oscar vågade inte. Han vågade inte, för att han ville inte se henne ännu mer ledsen hon kanske skulle trott att jag gillade henne på det sättet. Vilket jag gjorde nu när jag tänker efter, jag kände precis som hon men visste det inte själv vilket är konstigt då jag varit kär flera gånger men den känslan när jag var med henne var speciell. Jag fattade inte då att det var henne jag ville va tillsammans med istället kollade jag in andra tjejer.
Längre hinner jag inte tänka förens ett pipande ljud kommer från någon konstig maskin, jag precis Påväg ut ur dörren för att hämta hjälp men då kommer flera doktorer in rusande och dom ber mig att gå ut ur rummet. Jag blir ut skickad och ska precis fråga vad som händer men dörren slängs igen framför mitt ansikte. Fast jag vet mycket väl vad som händer, hennes liv balanserar på en skör tråd mellan liv och död. Tänk om jag aldrig kan få en ny chans att visa henne, visa henne hur grym och bäst hon e. Allt jag vill är att det ska bli som förut innan jag Betedde mig som ett svin.
Sämst.....
