Det ända hon hörde var ett skrik och sen blev allt svart. Hon kunde höra ljudet av syrener och olika röster. Hon ansträngde mig till att få upp ögonlocken men det gick inte, hon hade lust att skrika vilket hon försökte flera gånger men det gick inte. Hon fick panik inombords men kunde inte visa det. Hon känner hur hon lyfts ur bilen på någon slags hård madrass liknande vagn, hon förstod att det var en bår.
Resan dit var jobbig och och hon kände flera gånger hur någon försökte med olika saker för att få henne och vakna. Dom kommer fram till sjukhuset och dom skyndade in till ett rum där dom kunde undersöka henne. Flera dagar gick och hon ansträngde sig lika mycket varje dag för att få upp ögonlocken eller åtminstone prata.
Oscar hade varit där varje dag med sina föräldrar, hon hörde hur läkarna pratade med Oscars föräldrar om att stänga av maskinen om hon inte vaknar inom en vecka. Hon hör fotsteg och känner hur en varm hand greppar tag om hennes kalla hand.
"Snälla Emmi, du klarar det. Jag vet det"säger Oscar och tårarna har börjat rinna. Rädslan över att hon kanske inte vaknar har tagit över honom, han sover nästan ingenting, han orkar inte gå till skolan utan henne. Ännu fler dagar gick och det var en dag kvar innan dom skulle stänga av maskinen. Läkarna gick ut och in från hennes rum och Oscar satt på samma gamla vanliga plats, höll hennes kalla hand och kollade på hennes ansikte när hon låg i den vita sjukhussängen med slutna ögon.
Han känner hur hennes hand klämmer i hans hand.
"Mamma,pappa hon klämde på min hand hon kanske vaknar"skriker han glatt över den lilla händelsen. Hans mamma springer ut till korridoren och hämtar läkarna innan Oscar och hans familj skickas ut från rummet. Några timmar senare kommer en läkare ut, och gör fram till dom när dom sitter i det trånga rummet och väntar.
"Eminella Jonsson har precis vaknat, så ni kan gå in till henne lugnt då hon är väldigt trött." Förklarar läkaren innan han går iväg.
Oscar rusar in till rum 1460 där hon ligger.
Han möter hennes blick och springer fram till henne, hon skiner upp i ett leende så hennes tandställning syns. dom omfamnar varandra. Tårar rinner längs deras kinder och dom släpper sakta på kramen.
"Jag har saknat dig så mycket!"säger han och sätter sig ner på stolen bredvid hennes säng
"Jag har saknat dig med! Vart är mamma och pappa?"frågar hon och kollar på Oscars föräldrar som står vid dörren av rummet. Dom går sakta fram till sängen och hans mamma tar tag i hennes händer och kollar djupt in i hennes ögon.
"Det är svårt att säga det här, men det gick inte att rädda dom. Dom gjorde allt dom kunde men dom klarade inte att kämpa mer. Vi har fixat en foster familj åt dig och dom borde komma när som helst." Förklarar hans mamma och hon kollar ledsamt på dom och tårarna rinner som floder längs hennes kinder.
Hennes foster familj har kommit och hälsat på henne. Dom verkade rätt så skumma enligt henne men hon har ju int lärt känna dom så dom kan ju lika gärna var hur snälla som helst. Hon skulle sova en sista natt på sjukhuset och eftersom att hennes foster föräldrar skulle jobba imorgon erbjöd sig Oscars familj att stanna över natten.
Oscar och Eminella låg bredvid varandra i den trånga sjukhussängen och bara pratade. Han hade saknat att prata med henne och hon hade saknat att prat med honom.
"Hur länge satt du och väntade på mig?"frågar hon försiktigt
"Jag satt här varje dag"svarar han
"Varför väntade du på mig?"frågar hon
"Varför skulle jag inte vänta på mig, du är ju min bästavän och dom gör allt för varandra, vi kommer hålla ihop vad som än händer"svarar han med ett leende och tar tag i hennes hand.
"Du är bäst Oscar"säger hon och ler stort.
