Oscars perspektiv:
Jag satt likt alla andra dagar sedan olyckan på den hårda trästolen fat den här gången satt jag i väntrummet något besked om hur hon mår, om hon lever, är hon död. Ingenting läkarna hade gått ut och in från rummet ovh jag hade flera gånger försökt stoppa en utav dom för att få veta något iallafall, men dom ignorerade mig bara. Min ryggsäck som min mamma kom med för några dagar sedan då jag vägrade gå hem, ligger mellan mina fötter på golvet och boken hennes ligger där också. Lovisa och Felix är nere i cafeterian för att köpa någon macka eller något till oss då vi suttit på samma ställe hela tiden, Lovisa har brytit ut i gråt då och då, för att hon är rädd, rädd för vad som egentligen kommer hända.
Dom kommer äntligen tillbaka med maten och vi hugger in direkt. Dörren från hennes rum öppnas ännu en gång och en läkare kliver ut genom dörren och går mot oss. Nervositeten stiger och jag har nog aldrig vart så rädd i hela mitt liv.
"Ni är här för Eminella Jonsson(?) Ellerhur?" Frågar han och kollar på sina papper.
Vi nickar som svar och han harklar sig och tar av sig sina runda glasögon.
"Jo hon har vaknat upp från koman, och mår bra, hennes ena arm är bruten annars är det inte så stora skador. Men hon har tyvärr tappat minnet så minns inget av vad som hänt, hon kommer minnas några saker, men inte allt som hänt i hennes liv." Förklarar han och vi nickar som svar, jag ser lite i ögonvrån hur Lovisa skiner upp i ett leende.
"Får vi träffa henne?"frågar hon och han nickar som svar.
Lovisa hoppar upp från Felix knä och springer in till Eminella's rum och jag och Felix går sakta efter. Vi kliver in genom dörren och jag ser henne sitta upp med ett runt ena armen och ett leende är placerat på hennes läppar. Hon verkar minnas Lovisa. Undrar om hon minns mig, fast hon kanske bara minns personer som fått henne glad. Jag går fram med Felix till sängen och hon hälsar på Felix men kollar konstigt på mig.
"Eh, Oscar" säger jag och kollar på henne
"Hur känner vi varandra?"frågar hon, Lovisa är Påväg att öppna munnen men jag stoppar henne då jag vet att det inte kommer bli en bra start om hon ska förklara allt som hänt.
"Vi var bästavänner när vi var små, eller vi är bästavänner"svarat jag och besvarar hennes leende. Och hon nickar som svar.
Jag kollar mot Lovisa och ser att hon kollar konstigt på mig.
"Oscar kan du komma lite jag vill prata med dig" säger hon och reser sig från änden av sjukhussängen. Jag följer med henne ut från rummet och hon stänger dörren.
"Va håller du på med, du sårade henne och döljer det för henne, Oscar du måste berätta för henne vad som egentligen hände den kvällen som hon blev påkörd"säger hon irriterat och jag suckar
"Jag ska, men det första jag vill efter hon har vaknat är ju inte att vi ska bråka, men jag ska berätta." Svarar jag och kollar på henne
"Lova?"
"Jag lovar" säger jag och hon öppnar dörren och vi går in igen.
"Har du med allt?" Frågar jag henne och hon nickar som svar. Vi går ut från rummet och ut från sjukhuset. Hon fick åka hem idag. Lovisa hade frågat om hon skulle med henne hem, men hon ville med mig hem för att hon ville att jag skulle berätta mer om mig själv så hon kanske skulle komma ihåg mig. Så vi var nu i min bil Påväg hem till min lägenhet.
Jag stannar bilen och vi går ur den. Jag går fram till porten och slår in portkoden och håller upp dörren för henne medan hon går in. Hon ler tacksamt och vi går upp för trapporna och jag stannar utanför min lägenhet där jag stoppar in nyckeln och vrider om det. Jag öppnar dörren och släpper in henne före mig innan jag stänger dörren bakom oss.
"Så detta är då min lägenhet, inte så stor men det funkar."säger jag och går in till vardagsrummet där jag slänger min väska på soffan.
"Du kan ställa dina saker där" säger jag och pekar på soffans kant. Hon gör som jag säger och sätter sig försiktigt i soffan.
"Så, vill du ha någonting, cola, en smörgås, något?"frågar jag och kollar på henne.
"Nej tack det är bra"svarar hon och jag nickar som svar innan jag sätter mig i andra änden av soffan.
"Hur länge har vi känt varandra?"frågar hon försiktigt
"Sen vi gick på dagis, jag började prata med dig och sen så lekte vi flera gånger och på så sätt blev vi bästavänner"förklarar jag kort och hon nickar som svar.
"Hur mycket minns du egentligen?"frågar jag henne efter en stel tystnad.
"Ehm, asså jag minns olyckan med mina föräldrar, jag minns Lovisa,Felix och mina foster föräldrar som jag hatar. Det som är konstigt är att jag inte glömt bort personer jag helst velat glömma utan jag hör glömt dig som ändå är min bästavän. Jag minns ganska mycket, men jag minns inget av anledningen varför jag hamnade på sjukhuset."svarar hon och ler lätt.
"Du blev påkörd, och hamnade därför på sjukhus, du hade varit ledsen över någonting någon person hade sagt och ville bort."svarar jag och sväljer klumpen i halsen innan jag ler, och hon nickar som svar.
Samtalet hade flutit på och hon var nu Påväg hem till Lovisa, jag kramade henne hejdå innan hon klev ut genom bildörren och vinkade till mig genom rutan innan det ända jag såg var ryggtavlan av henne. Jg kör sakta där ifrån och tänker på hur fantastisk hon faktiskt är, hur unik och bra hon är, hur perfekt hon är, känslor för henne börjar ta över mig och jag vet inte hur jag ska lösa allt det här som JAG ställt till med.
Ide torka, help mee🙃
