By my side ~ o.m

3

13 September 2016

Med ett leende sjunker jag ner framför gravstenen tillhörande Julie, och sätter ner de vita rosorna i en vas bredvid.

"Hej Juliette." Yttrar jag och låter mina läppar snabbt vidröra fågeln. "Imorgon åker vi till USA, jag och Oscar. Du med va?" Frågar jag trots att jag vet att hon inte kan svara mig. Men det har ändå blivit som en vana att ställa henne frågor, för bakom alla realistiska tankar hoppas jag på att få ett svar.

"Jag är jätteglad över att jag har Oscar som vill göra detta med mig, men ändå känns det konstigt när det är din och min lista och att det inte är du som är bredvid mig i verkliga livet." Yttrar jag lågmält och vinklar ner huvudet och synar gräset som numera inte är lika livfullt.

Jackan drar jag tätare runt min kropp då kylan idag inte är behaglig. Jag är glad över att få lämna Sverige i tre veckor och ta plats i ett varmare land istället.

"Fast på sätt och vis var det du som bad mig att göra det här utan dig, och istället ha Oscar vid min sida. Så det är väl bara jag som tänker alldeles för mycket." Berättar jag och låter min blick glida över de vita rosorna, och det får mig att le. För jag ser endast Julies leende framför mig, det leende som alltid uppstod när jag köpt henne just vita rosor. Jag älskade att se det leendet och därför köpte jag dessa rosor väldigt ofta. Nästan alltid stod det en vas med vita rosor i på hennes nattduksbord.

"Det har snart gått ett år, Julie. Ett helt år utan dig." Yttrar jag med en nedstämd ton och blir tvungen att bita mig i kinden för att inte brista ut i gråt. Det är så sjukt att det snart är ett år sedan hon togs från jorden, det är så sjukt att jag har klarat mig igenom det.

"Jag saknar dig hela tiden, speciellt på kvällarna när jag ska sova. Jag har nog fortfarande inte riktigt förstått att du är borta, det är mer som att du är bortrest, men för resten av ditt liv. Du kanske är i USA redan? Du kanske har tagit dig till Hollywood skylten redan, gjort allt det där som vi skulle göra? Det skulle i alla fall glädja mig, för då hade jag vetat att du får uppleva allt det du ville och att du mår bra, att du är lycklig. Jag vill bara att du är lycklig. Det är allt som betyder något." Trots mina försök till att hålla tillbaka tårarna trillar ändå några få ner för mina kinder, men det är inget panik gråtande som jag alltid hade förut, nu är det mer ett lugnt gråtande.

"Men jag hoppas att du har det bra nu ändå, det har du va?" Frågar jag och får en behaglig och varm känsla i kroppen, för jag är ganska säker på att hon har det bra.

"Min doktor sa att jag snart är fri från min depression Julie, jag är snart helt fri från den." Trots tårarna som rinner ner för mina kinder, uppstår ett leende på mina läppar när jag yttrar de positiva orden. "Och det känns så jävla skönt, för dessa månader har varit ett helvete. Att bara höra de orden, att jag snart är fri, gör mig typ jätteglad. Förstår du? Åh, jag kan inte förklara, det, det är bara så underbart."

__

Någon av er som läste "Du är inte den jag trodde"? Isåfall har jag en bok 2 publicerad till den nu!🙊 "Aldrig igen" heter den, så gå in i min profil och läs den!!😃