Förstulna blickar

1.

"Jahapp. Om ni kollar till höger nu ser ni Sveriges äldsta, fungerande packmoppe. Farstorps stolthet. Den har dock inte varit i drift sedan sent åttiotal." Pappas röst var ivrig, upphetsad. Det märktes tydligt att han började känna sig som hemma. "Jag minns det som igår när jag fick prova den. Ni vet. Man vred på nyckeln och hörde motorn hosta igång. Det var en ren njutning."

Jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Det var fint på något sätt, när han tänkte tillbaka på sin ungdom. Han verkade vara så stolt över den och allt han gjort. Kanske saknade han det.

"Och här till vänster", fortsatte pappa, "ser ni Stenmarks. Tidernas bästa närköp."

Hanna, som satt ihopsjunken i sitt säte med min iPad i handen, himlade med ögonen. "Vi är ju här varje år pappa. Jag har faktiskt sett Stenmarks förut. Den där gamla moppen med för den delen."

Min lillasyster Hanna hade precis fyllt tolv år och började närma sig den värsta trotsåldern. Det hade gjort henne både mer medveten om hur hon såg ut och hur hon betedde sig kring folk men även mer otrevlig och sarkastisk. Jag kunde ibland chockeras när hon la av en onödig kommentar, bara för att hon kunde. Det gjorde det inte heller bättre att mamma varje gång påpekade att "det bara är en period och att jag var precis likadan."

Pappa trummade med fingrarna på ratten och kastade en blick mot oss i baksätet. "Men inte sedan de byggde ut. Ni ska få se dom nya kyldiskarna. Riktigt fräscha faktiskt."

Jag såg på mamma som satt trivsamt i passagerarsätet. Hennes bruna hår var uppsatt i en hästsvans vilket gjorde att man tydligt kunde se den gråa tatueringen i nacken, föreställande en uggla. Hon hade gjort den i tjugoårsåldern och varje gång jag sa att jag själv skulle vilja ha en tatuering protesterade hon ljudligt. "Den är för alltid. Du kommer kunna ångra dig."

Vi svängde in och parkerade den lilla röda Volvon på uppfarten till vår sommarstuga, pappas barndomshem. Huset var målat med den typiska "Falu rödfärg." Knutarna och listerna kring fönstren var karaktäristiskt vitmålade. Storleksmässigt skulle man nog kunna kalla det en liten villa. Två våningar och en matkällare.

Jag klev ur bilen och greppade tag om min urtvättade "First Aid Kit"-väska. Jag hade köpt den i samband med en konsert på Grönan. Visst gillade jag Stockholm med alla roliga och viktiga evenemang eller alla mysiga caféerna men det kändes helt ärligt skönt att få en paus från allt det och slippa allt folk. Här i Farstorp brukade jag kunna slappna av på ett sätt som jag inte kunde någon anna stans.

Under tiden familjen började packa ur bilen gick jag in i garaget och letade reda på farmors gamla cykel. Jag brukade ha den då jag cyklade till jobbet. Den kanske inte var den absolut nyaste men ärligt, det fanns ett visst mode i att ha gamla cyklar och den här passade in perfekt. Jag hittade den stående bakom en gammal bokhylla som hamnat i garaget förra hösten då pappa fått för sig att vi behövde en del nya möbler in till huset och spontanåkte till ikea. Det hade resulterat i två hyllor, nya sängar och ett stort köksbord in till matsalen. Jag kollade om nyckeln fortfarande satt i, vilket den gjorde och backade sedan ut cykeln, förbi allt bråte, genom dörren.

Mamma log när hon fick syn på mig. "Den funkar än ser jag."

"Det får vi väl hoppas", sa jag och provade att nypa åt handbromsen som gnisslade ljudligt. "Jag cyklar till Hallongrottan."

Hon nickade och fortsatte sedan att packa ur bilen.

Det tog ungefär fem minuter att cykla längs den grusade vägen till det lilla caféet Hallongrottan. Jag skulle precis som de två föregående somrarna jobba där i några veckor. Dels för att det var rätt trevligt och ett bra tidsfördriv och dels för lönen. Förra året hade jag använt en del av pengarna för att åka på Håkans konsert vilket hade varit basically den bästa kvällen i hela mitt liv.

En svag vind blåste mig i ryggen vilket gjorde att det gick aningen lättare än vanligt och det fina vädret fick mig på bra tankar, det behövdes. Jag parkerade cykeln i det rostiga cykelstället utanför det lilla, stereotypsöta caféet. Redan innan jag kommit in genom dörren kom en rödhårig tjej springandes mot mig. Hon bar den klassiska svarta skjortan och det vita förklädet som anställda fick låna och hade håret uppsatt i en hög tofs. "Ella!"

Elina var en av mina absolut bästa vänner, även om vi inte träffades så ofta. Precis som vi hade hennes familj en sommarstuga här i byn. Vi hade umgåtts varje sommar så länge jag kunde minnas och de senaste åren hade vi även jobbat tillsammans på Hallongrottan. Även det hade gjort arbetet mycket roligare än vad det annars skulle varit. Vi hade även blivit lovade högre lön om vi kom tillbaka och jobbade nästa år när vi fyllt arton vilket var ett tecken på att vår hjälp var uppskattad.

Jag skrattade och slog armarna om henne, andades in hennes doft och konstaterade att den var precis som vanligt. Det var lugnande på något sätt. "Jag visste inte att du redan skulle vara här."

Elina skakade på huvudet. "Nej vi skulle egentligen åka hit imorgon men pappa tog ut någon extra semester så vi åkte redan i förrgår." Hon såg sig omkring. "Jag gör första arbetsdagen idag. När börjar du?"

Helt ärligt visste jag inte riktigt. Vår chef Johanna hade bett mig komma hit när vi kom till Farstorp så kunde vi prata om det istället för att hålla på att smsa. "Ingen aning. Imorgon kanske", svarade jag.

Jag blickade bort mot disken. Johanna stod i kassan och höll precis på att ta betalt av en äldre dam som köpt en kopp kaffe och av vad jag kunde se, någon slags bulle. Bredvid henne stod en pojke. Han såg ut att vara i artonårsåldern och hade lockigt, brunt hår som räckte precis över öronen. På sig hade han, precis som Elina, arbetskläder men det var för honom endast en svart skjorta. Namnet stod broderat på bröstfickan men det var lite för långt för att jag skulle kunna läsa det. "Vem är det?" Jag nickade mot pojken.

Elina vände sig förvirrat om och fick sedan en hemlighetsfull min. "Åh, han heter Noah. Hans familj har typ köpt Lars Petterssons gamla stuga. Himla obehagligt ändå."

Lars Pettersson var en man som bott i byn under hela tiden vi gjort det, antagligen mycket längre. Han gick aldrig ut förutom för att hämta posten och avskydde allt slags besök vilket hade lett till att ingen ens försökte tillslut. Folk sa att han blivit deprimerad och därför isolerat sig då hans fru dött. Förra vintern gick han dock bort och läkarna kom fram till att han helt enkelt dött av svält. Det var inget annat fel på honom.

Jag granskade pojken en gång till och tittade sedan på Elina. "Är han trevlig?"

"Helt okej", sa hon och ryckte på axlarna. "Jag tror att han kommer från Stockholm. Har du aldrig träffat honom?"

Jag kunde inte låta bli att fnissa till. "Du underskattar vår huvudstad."

Precis som hon skulle svara någonting fick Johanna syn på mig. Hon sken upp och vinkade oss till sig. "Ella hej."

Vi gick fram till disken och jag gav sträckte mig över den för att kunna ge henne en kram. Det kändes lite konstigt men jag orkade inte lägga någon energi på att ens bry mig.

"Det här är Noah, han ska jobba här med er i sommar", sa Johanna och gestikulerade mot Noah som självsäkert fäste blicken på mig. "Noah, det här är Ella. Hon har jobbat här tidigare."

Noah sträckte fram handen, fortfarande med de mörkblåa ögonen strikt fokuserade på mitt ansikte. "Hej. Trevligt."

Jag nickade som svar och tog hans hand. Skakade den löst och lättade sen på greppet. Det tog dock några sekunder innan han släppt taget om mig vilket fick mig att bli obekväm. När jag sedan kunde dra åt mig handen strök jag den över byxbenet, som för att bli av med känslan av hans hud mot min.

"Jo, jag tänkte att om det passar bra för dig kanske du kan börja jobba redan imorgon. Jag ska nämligen iväg på födelsedagsfirande kring lunch och jag tänkte att du kanske kunde visa Noah hur allt i diskrummet fungerar medan Elina i sådana fall sköter kassan", sa Johanna och gav mig en hoppfull blick. "Det skulle väl kunna funka?"

Jag tittade på Elina som nickade och sedan på Noah som såg på mig. Det såg ut som om han letade efter spår av vad jag skulle svara i mitt ansikte. Förväges.

"Det blir jättebra", sa jag och log. Någonting gjorde dock att det hela kändes allt förutom "jättebra." Någonting vid namn Noah.