10.

1.1K 59 29
                                    

Fikat, som bestod av betydligt mer än bara de gyllene ryttarkakorna, fick mig att börja undra om Noahs mamma känt på sig att de skulle få besök. En stor tekanna stod placerad mitt på bordet, mackor och alla möjliga sorters pålägg var framdukade och ett stort fat väldoftande kanelbullar lurade intill smörasken. Jag drog efter andan och gav Noah en ursäktande blick. Någonting sa mig att han inte var riktigt bekväm med den här situationen. Jag ville veta om det berodde på mig eller på hans föräldrar. Kanske både och.

Noahs mamma, vars namn jag ännu inte fått reda på, tog fram en ny tekopp med tillhörande fat ur ett av köksskåpen. Hon ställde ner den framför en av de fyra stolarna och vände sig sedan mot mig. "Dricker du te eller vill du ha någonting annat?"

Jag nickade. "Te blir bra."

Leendet jag fick som svar var mjukt, lugnande. Det var konstigt hur första intrycket kunde skilja sig från hur en person egentligen var. När hon först öppnat dörren hade jag på en gång tänkt mig att hon var en sträng och rätt svårroad person. En sån där som man inte riktigt kan nå fram till utan som distanserar sig och stör sig på allt och alla. Den hon visade sig som nu däremot, var raka motsatsen. Hon såg glad ut, sprang runt i köket och plockade fram allt som nu kunde tänka sig saknas. Inte för att det egentligen behövdes någonting mer. Hon såg lycklig ut. Som om det verkligen gladde henne att Noah hade någon på besök. Jag hade för mig att han umgåtts en hel del med Elias men kanske visste hon inte så mycket om det. Kanske trodde hon att han var ensam eller så var glädjeämnet just det att besöket kom i form av en flicka.

Just som jag skulle ta mod till mig och fråga om hennes namn hördes fotsteg bakom oss. Jag vände mig om och möttes av ännu ett par mörka ögon. Mannen, som antagligen var Noahs pappa, var lik sin son. Han hade medellångt, brunt hår som såg ut att kunna locka sig om man lät det växa ut. Till kroppsbyggnaden var han rätt lång och smal och på nästippen satt ett par runda glasögon. Hakan var täckt i en skäggstubb. Mannen höjde ett ögonbyn när han fick syn på mig och sträckte reflexmässigt fram handen i en hälsning. Jag tog den och skakade lätt.

"Hej. Martin", sa han som en presentation.

"Ella."

När jag sa mitt namn antog hans ansikte ett nyfiket uttryck. "Är det din familj som håller på att måla om huset?"

Jag nickade. "Hur kunde du veta det?"

Martin tog några till steg in i köket, gick fram till köksbordet och drog ut en av stolarna. "Jag mötte din pappa på affären. Han var riktigt trevlig."

Det var på något sätt en viss tröst i att höra att han redan hade en någorlunda bra bild av min familj.

"Okej. Varsågoda", sa Noahs mamma och gjorde en gest mot köksbordet. Jag slog mig ner på den stolen där hon dukat den sista tekoppen. Ibland hade familjer bestämda platser. Kanske inte så att de uttalat att "jag sitter här och du där" men det brukade kunna bli en ren vanesak. Någonting sa mig att den stolen jag satt på var den som brukade stå tom.

Noah satte sig på stolen mitt emot och hans mamma bredvid mig. Till en början sa ingen någonting. Alla tog för sig av fikat, bredde mackor, hällde upp te. Jag sträckte mig blygsamt efter en kanelbulle. Doften höll på att göra mig galen och jag kunde inte motstå suget efter att få sätta tänderna i en av dem. När jag la ner bullen på fatet log Noah mot mig. "Dom är svingoda."

"Det luktar fantastiskt", svarade jag och hoppades på att det inte lät som att jag smörade. Det gjorde jag verkligen inte utan det var bara precis så det var.

"Så...", började jag och vände mig mot Noahs mamma. Insåg att jag ännu inte visste hennes namn och greps av panik. Var det fel att dua någon i den här familjen? Antagligen inte.

"Jennifer", fyllde hon i och gav mig en ursäktande blick. Hon måste själv ha insett att hon inte presenterat sig.

Jag log och nickade. "Är bullarna också nybakade?"

Hon skakade på huvudet. "Nej tyvärr inte. De är från i julas men de har legat i frysen sedan dess. Jag la bara in dem i ugnen i några minuter för att de skulle tina."

För mig spelade det egentligen ingen roll. Det kändes bara bra att säga någonting för att inte verka allt för stel.

"Jobbar du också på caféet?" frågade Martin samtidigt som han smörade ännu en macka. "Hallongrottan var det väl?"

Jag nickade och svalde ner en tugga av bullen som för övrigt var minst lika god som nybakade. "Jag har jobbat där några år förut. Det är verkligen ett jättebra extrajobb."

"Ja vi tänkte att det kanske kunde vara bra för Noah att ha någonting att göra sådär i början i alla fall. Sen om han trivs kan han ju jobba kvar", sa Martin. Han såg på Noah som nickade.

"Det är helt okej. Lite segt när man jobbar kväll men det funkar liksom", sa han och såg ut att vänta på någon slags respons från mig.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Höll bara med om det han sa i en lätt nickning.

"Men har ni umgåtts mycket eller ..." började Jennifer och tittade på oss båda.

Noah suckade. "Mamma ..."

Hon höll upp handen i en ursäktande gest. "Okej förlåt. För tidigt för sånt."


En halvtimme senare när allt var bortdukat från bordet följde Noah mig till dörren. "Du överlevde."

Jag skrattade till och nickade. "Dom var jättetrevliga. Du har på allvar ingenting att skämmas över."

Trots att jag försökte låta så övertygande som möjligt syntes det på honom att han inte riktigt trodde mig och jag kunde inte precis klandra honom. Det var någonting minst sagt normalt att tycka att ens föräldrar var pinsamma.

"Alltså verkligen, tack så mycket för att jag fick låna koftan igår. Det var jättesnällt", sa jag och han skakade på huvudet.

"Det var ju ingen stor grej. Helt lugnt."

Innan jag vände mig om för att gå gav han mig helt oväntat en varm kram. Förvånat kramade jag honom tillbaka och kunde inte låta bli att undra vad han tänkte på. Hur han upplevde den här situationen. Själv skulle jag vilja stanna kvar i den en liten stund till men det skulle bara verka konstigt. Vi var ju trots allt bara vänner. Faktiskt.

"Vi ses på jobbet imorgon", sa jag och tryckte ner dörrhandtaget.

Han nickade. "Det gör vi. Hejdå."

Jag sköt upp dörren och kände med ens hur en kvav vind slog emot mig. Solen stekte fortfarande på precis som den gjort när jag cyklat hit. Innan jag stängde dörren bakom mig han jag se ännu en skymt av Jennifer någonstans där bakom Noah. Hon såg glad ut. Kanske till och med lycklig.

---

Det var det kapitlet.

Är för tillfället i våran sommarstuga och har såå mycket tid över vilket jag älskar. Kan skriva varje dag om jag så vill <3

Hoppas allt är bra med er och låt mig gärna veta vad ni tycker och tänker.

Kramar

Förstulna blickarDonde viven las historias. Descúbrelo ahora