Förstulna blickar

18.

Även om jag gärna velat ligga hemma och vila en dag till kunde jag inte ignorera faktumet att jag nästa morgon kände mig så gott som återställd. Mamma kom in i rummet precis som väckarklockan ringde, slog sig ner på sängen och strök mig sedan över pannan.

"Du känns inte varm", sa hon och jag gjorde mitt bästa för att hålla ögonen öppna. Ville inte svara någonting. Det tog emot. "Tror du att du kan jobba idag?"

Jag ryckte på axlarna och vände mig om i sängen, drog täcket över huvudet.

"Kom igen nu." Mammas röst lät näst intill irriterad. Hon drog försiktigt undan täcket. "Är det någonting som har hänt?"

Med en suck skakade jag på huvudet och tittade sedan på henne. Försökte att inte se allt för sur ut. Hon brydde sig ju trots allt bara om mig. "Jag kommer strax. Kan inte du göra te?"

Jag skulle vilja säga att det inte kändes stelt att träffa Noah då han dök upp i dörröppningen in till caféet. Han hade på sig ett par ljusblåa jeansshorts och en grå t-shirt med ett rött tryck på. På huvudet hade han en keps av märket CLWR.

Jag kom på mig själv med att instinktivt titta ner i kassaapparaten då han såg på mig. Trots att jag läst hans sms dagen innan, flera gånger om jag skulle vara ärlig, hade jag inte kommit på någonting bra att svara. Det var som om min förmåga att formulera meningar försvunnit i samma stund som mina läppar tryckts mot hanns. Det var konstigt.

Elina, som precis kom ut från diskrummet stannade upp och verkade iaktta scenen som utspelade sig i rummet. Noah som förvirrat tog sig förbi alla stolar och bord påväg till omklädningsrummet och jag som inte kunde förmå mig att släppa kassaapparatens knappsats med blicken. Jag ville se in i hans ögon, kunde inte. Kanske var det elakt, både mot honom och mot mig själv men jag hade panik i hela kroppen. Hatade att jag utsatte mig själv för det här.

"Okej, det där var konstigt", sa Elina med en frågande röst då Noah försvunnit in för att byta om. "Har det hänt någonting?"

Jag övergick till att kolla över bakelserna i disken. Försökte se vad som kunde tänkas fyllas på eller bytas ut. Höll tummarna för att det skulle finnas någonting att göra.

"Ella?"

"Nej det har inte hänt någonting!" fräste jag och slog ut med armarna. "Varför måste du alltid överanalysera allting?"

Elina fick ett förskräckt ansiktsuttryck och hoppade undan en aning. Jag fick med ens dåligt samvete. Det var dock hon som gjort hela situationen så svår. Om hon aldrig blivit sur på mig hade det här aldrig hänt. Vad trodde hon? Att jag skulle gå tillbaka till det vanliga och tänka att det skulle kunna bli någonting mellan mig och honom nu? Det var förstört.

Precis som jag skulle säga någonting mer kom Noah tillbaka, ombytt. Någonting sa mig att han hört allt. Hört att jag helt oprovocerat höjt rösten mot Elina. Jag rodnade, tog fram fatet med chokladbollar från disken och försvann sedan in i köket.

Med undantag för de där obligatoriska frågorna man ställde till kunder sa jag ingenting mer under hela dagen och när klockan sedan var tre nästan rusade jag ut till cykeln. Jag ville inte vara kvar längre. Stod inte ut med att se Noah så uppenbart olycklig och förvirrad. Framförallt inte när jag visste att det var enbart mitt fel att han mådde som han mådde.

Elina hade inte heller gjort något som helst försök att samtala med mig. Jag förstod henne. Det var mitt ansvar att be om ursäkt. Hon hade ingenting att komma med.

Jag hann just såpass låsa upp cykeln då jag insåg att jag glömt min väska kvar i omklädningsrummet. Irriterat gick jag tillbaka in på det nu tomma caféet. Det var för tillfället inga kunder där och ingen av de som jobbade kvällspasset hade dykt upp ännu. Jag hade bara antagit att Elina eller Noah kunde tänka sig att vänta et tag till. Innan jag hunnit trycka ner handtaget till omklädningsrummet hörde jag Noahs röst från andra sidan.

"Jag förstår inte riktigt vad det var med henne idag. Det känns som att det är mitt fel", sa han långsamt och jag kände hur hjärtat började slå snabbare. Det jag gjorde var så uppenbarligt fel. Det var inte tänkt att jag skulle göra det här. Ändå kunde jag inte låta bli att stå kvar.

"Varför skulle det vara ditt fel?" hördes Elinas röst. Den var mjuk. Så som hon brukade prata med mig då jag mådde dåligt och hon kom över för att trösta.

Det gjorde ont att höra Noah så sårbar och veta att det hela var mitt fel. Hur kunde jag göra såhär mot honom?

"Vi typ ... kysstes."

Jag frös till is. Kunde inte fatta att han berättade det för henne.

"Jag gick nog för fort fram. Hon kanske inte ville. Och sen efteråt skickade jag ett sms som hon inte ens svarat på."

Jag svor för mig själv och kände hur benen blev svaga. Struntade i påsen, ville inte höra mer utan skyndade sig istället ut ur caféet igen.

Senare samma kväll, efter att jag ångestladdat tryckt i mig en hel chokladkaka tittande på Harry Potter och de vises sten förstod jag att ingenting kunde skingra tankarna nog för att jag skulle kunna slappna av. Jag pausade filmen och ställde undan datorn på nattduksbordet, tog fram telefonen.

Noahs nummer fanns kvar bland de senaste samtalen. Utan att tänka efter en extra gång tryckte jag på det, hörde hur samtalet kopplades och sedan hur signalerna gick fram.

Det tog inte lång tid innan han svarade. "Hallå?"

"Noah", sa jag och väntade. Kom inte riktigt på vad jag skulle säga.

Tystnaden som uppstod mellan oss var nästan olidlig och jag började ångra mitt val att ringa honom. Skulle ha tänkt igenom det hela en gång extra.

"Hur är det?" sa han plötsligt och jag kände hur någonting brast inom mig. Tårarna började strömma.

"Förlåt Noah. Förlåt så himla mycket. Jag skulle ha svarat på det du skrev och jag skulle absolut inta ha ignorerat dig sådär idag." Min röst var skakig. "Du har inte gjort något fel, inte alls ..."

"Elina berättade allt", avbröt han mig.

Jag kunde inte avgöra om han lät arg eller bara konstaterade hur det faktiskt var. Hoppades på det andra.

"Vad är allt?"

Jag såg honom framför mig. Hur han satt hemma, förvirrad med telefonen tryckt mot örat. Hoppades på att han var ensam.

"Kan vi ses?" sa han som svar och jag torkade bort tårarna från kinderna. Ångrade att jag inte kunde hålla ihop och prata lugnt så som han.

"Okej."

Vi möttes vid udden. Där vi umgåtts för första gången, då med några fler.

Han var redan där när jag kom gående med cykeln och höjde handen i en hälsning. Mitt hjärta tog ett skutt och jag hoppades på att han inte var sur. Att det här inte var tänkt som ett tillfälle för honom att skälla ut mig.

Jag fällde ner stödet på cykeln och lämnade den några meter bort från honom där han satt på en bänk. Slog mig sedan ner bredvid honom. "Hej."

Han log när han mötte mig blick. "Hej Ella."

"Förlåt så himla mycket", började jag men han skakade på huvudet.

"Jag förstår dig verkligen. Helt och hållet", sa han och la sin hand på min. Det fick mig att rysa. "Du hamnade i en situation där du tvingades välja mellan mig och din absolut bästa vän. Jag förstår att det inte var lätt och klandrar dig inte för att du satte henne framför mig."

Hans röst var lugnande och jag kunde inte slita blicken från hans ansikte.

"Men jag vill verkligen vara med dig", sa jag och insåg hur smörigt det lät. Det gick dock inte att hjälpa eftersom att det var sant.

Hans grepp om min hand hårdnade, nästan krampaktigt. "Det finns ingenting som hindrar dig längre."

När våra läppar återigen möttes var det som om jag äntligen kunde andas, på riktigt. Trycket i bröstet och oron som skavt försvann. Kanske misstog jag mig men jag kunde inte minnas att jag någonsin varit så lycklig i hela mitt liv.