Förstulna blickar

15.

Jag var väl mer eller mindre skyldig Noah en ursäkt. Min aggression angående det som hänt med Elina hade gått över honom trots att han absolut inte gjort något som helst fel. Efter att jag och Elina pratat ut ordentligt, vilket tagit två timmar inklusive ett helt paket glass, cyklade jag tillbaka till caféet för att avsluta mitt arbetspass.

Han stod bakom kassan när jag öppnade dörren. Två tjejer, kanske i femtonårsåldern, höll precis på att betala varsin chokladboll och en burk coola. Jag undrade om Noah gjort en ny smet eller om han på något mirakulöst rätt lyckats rädda den som jag vält ner på golvet. Bara tanken fick mig att skämmas. Hur hade jag betett mig egentligen? Som en barnunge.

Då han tagit betalt av tjejerna gick jag fram till disken och ställde mig mitt emot honom, så som en kunde skulle ha gjort. Han tittade upp och såg med ens förvånad ut.

"Förlåt mig", sa jag och höll blicken fäst på hans ögon. Ville verkligen att han skulle förstå hur mycket jag skämdes. "Det var inte rätt att låta det gå ut över dig. Jag är verkligen ledsen."

Noah såg sig omkring, som för att försäkra att ingen iakttog oss. Jag förstod honom men brydde mig faktiskt inte ett dugg om någon skulle höra. Huvudsaken var att han skulle förlåta mig.

"Det gör ingenting Ella. Du var trött", svarade han och log försynt. "Du var väl inte direkt beredd på det jag sa heller."

När han pratade med mig var det som att ett lugn la sig över mig. Jag kunde bara slappna av och behövde inte oroa mig längre. Även han fanns kvar om mig, som en vän.

Marielle kom ut från köket med en chokladtårta i handen. När hon fick syn på mig höjde hon på ögonbrynet. "Vart tog du vägen?"

"Jag ..." började jag men kom verkligen inte på vad jag skulle svara. Det verkade som att Noah inte berättat för henne vad som hänt vilket gjorde mig lika tacksam som förvånad.

"Du behöver inte berätta", hasplade Noah ur sig och såg stressat på mig. "Familjeproblem."

Det kanske inte var den snyggaste räddningen jag varit med om men den dög. Bättre än inget svar alls. Marielle, såg minst sagt förvirrad ut, nickade och tog en kopp i handen. "Har kvinnan på uteserveringen blivit erbjuden påtår?"

Noah skakade på huvudet. "Jag tror hon skulle uppskatta om du gick dit med en till kopp. Hon verkade ha problem att gå."

Marielle hällde upp kaffe i koppen, la i en sockerbit och ett minipaket med mjölk och gick sedan ut till den rödhåriga kvinnan som satt ensam på uteserveringen med en tidning i knäet.

"Tack för räddningen", sa jag till Noah så fort hon försvunnit genom dörren. "och för att du inte sagt någonting till henne."

Han log och skakade sedan på huvudet. "Det var ingenting."

"Jo men på allvar. Jag är jättetacksam." Jag menade verkligen det jag sa. "Jag skäms verkligen för hur jag reagerade."

Bara att prata om det fick mig att rodna. Varför var det så här ibland?

När man är mitt inne i en situation känns det helt rätt och det är i princip omöjligt att ändra beteende eller att inse att det inte är helt rätt. Sen i efterhand kan man inte förstå hur man ens kunde göra så som man gjorde. Det känns som någonting helt olikt från det man brukar göra eller säga.

Jag gick in bakom kassan, kastade en blick på bakelserna i disken. "Hur löste du det med chokladbollarna?"

Noah skrattade. "Jag gjorde en ny smet. Det kändes bäst så." Han tog ett steg mot mig och la försiktigt armarna om mig.