Förstulna blickar

25.

"Jag ... behöver dig. Här."

Noahs ord hade etsat sig fast i mitt huvud. Spelades upp gång på gång. Varje gång aningen värre än den innan. Varje gång snäppet mer hjärtskärande.

Efter att pappa ringt 112 och meddelat att ett gäng ungdomar låg i diket intill Tyresö nationalpark, att de blivit påkörda insisterade jag på att vi skulle sätta oss i bilen och köra raka vägen in till stan. Han hade sagt att han behövde mig och att jag ville verkligen träffa honom. Jag ville finnas där och hålla hans hand, säga att allt skulle bli okej. För det skulle bli okej. Han skulle klara sig. Det var han tvungen att göra.

Mamma svarade att vi inte kunde göra det. Att det var alldeles för impulsivt. Vi visste ingenting om vad som hänt. Pappa däremot såg länge på mig, granskade mitt ansikte och nickade sedan. Han bytte snabbt om från pyjamaströja till ett par blåa jeans, en grå t-shirt han fått av företaget han jobbade på och en svart kofta. Mindre än tre minuter senare satt vi i bilen, körandes, på väg mot huvudstaden och Noah.

När vi, drygt en och en halvtimme senare, närmade oss ringde pappa till Martin, det förvånade mig att han hade hans nummer, för att kolla läget. Noah befann sig för tillfället på sjukhuset och skulle in på en akut operation då hans ben tydligen var brutet. Det hela hade gått så fort och båda föräldrarna verkade vara i chock. Martin nämnde även att han frågat efter mig. Att han, innan han skickats in på röntgen, frågat efter mig och sagt att han ville träffa mig. Det gjorde ont att höra och jag önskade ännu en gång att jag kunnat vara där. Tidigare.

Väl på sjukhuset mötte Annelie upp oss. Hennes ögon var rödgråtna och blicken ofokuserad. Hon slog armarna om mig och höll hårt. "Tack för att ni kom. Det kommer betyda mycket."

Jag kramade henne tillbaka och snyftade till. Hela situationen var så absurd. Jag hade aldrig kunnat drömma om att någonting liknande skulle hända. Inte mig eller någon jag verkligen brydde mig om. Det fick mig att känna mig otillräcklig. Det fanns ingenting jag kunde göra för att skydda honom. För att se till att han var säker.

När vi satt oss ner vid ett bord intill cafeterian, jag med en macka och en kopp te och övriga med varsin kaffekopp, började Annelie berätta om hur det hela låg till och vad som egentligen hänt. En av Noahs vänner som klarat sig med endast en vrickad handled hade berättat allt på vägen till sjukhuset.

De hade alltså, Noah och hans kompisgäng, bestämt att de skulle åka på en fest som höll till i Tyresös nationalpark. Det var tydligen en rätt stor tillställning, mycket folk, mycket drickande. Sånt som Noah i vanliga fall inte brukade syssla med. Då de kommit dit hade de med ens konstaterat att det kanske inte var en sån bra idé. De kände sig rätt malplacerade tillsammans med övriga ungdomar. De flesta omkring dem såg ut att vara några år äldre. Kanske kring tjugo. Sånt folk som antingen läste på universitetet, en folkhögskola, jobbade eller var arbetslösa. De hade gått runt ett tag, blivit bjudna på öl som de halvt som halvt klunkat i sig och sedan bestämt sig för att gå därifrån då det verkade som om det inte skulle bli mycket bättre. Då de hade blivit ditskjutsade av en i gängets storebror, som även han deltog vid festen, hade de inte så mycket annat val än att gå till närmsta busshållplats och åka kollektivt in till stan igen. Det var dock en bra bit och de fick följa en väg för att komma dit. De hade skojat och skrattat. Pratat om hur dumt de känts på festen och om att de aldrig skulle åka på någonting liknande igen. Inte på några år i alla fall. Plötsligt, som från ingenstans hade det kommit en bil. Då gänget gick en bit ut i vägen hade bilen gjort en tvärsväng för att komma förbi dem utan att behöva stanna eller vänta. Det hade dock inte gått riktigt som det antagligen var tänkt. Bakdelen på bilen hade träffat samtliga och knuffat eller så gott som slungat dem ner i diket. Då ambulansen kom till platsen hade bilen varit borta, spårlöst försvunnen.

"Men hur gick det med dem?" frågade jag då hon pratat klart. "Klarade sig alla?"

Annelie fick nått vilt i blicken, tårarna trängde med ens fram. Hon såg på Martin som harklade sig och skakade på huvudet. "Noahs kusin Cajsa, hon är ... ehm ... var lika gammal som er, avled."

När han sa det var det som om världen omkring mig försvann. Det svartnade för ögonen och ett ringande ljud hördes i mina öron. Cajsa. Det måste ha varit hon jag hört i bakgrunden vid telefonsamtalet. Hans kusin, som antagligen var i stan på grund av Annelies födelsedagsfirande. Det var ju därför de åkt hem igen, lämnat Farstorp.

Det förvånade mig att Annelie ens kunnat prata med oss, kunnat hållit sig så lugn. Kanske hade det helt enkelt inte gått upp för dem vad som hänt. De kanske inte förstått att hon faktiskt verkligen var död.

"Vart är hennes familj?" Pappas röst var ostadig. Han såg oerhört rörd ut vilket även det gjorde ont att se. Pappa som alltid var den där stadiga klippan. Den som höll sig lugn och inte visade några som helst känslor.

"Dom är och pratar med en läkare, helt förstörda."

Jag kunde inte precis klandra dem.

Det tog ytterligare fem timmar innan jag kunde träffa honom. Den mesta tiden spenderade jag genom att sitta i en fåtölj och tomt stirra ut i intet. Det gick inte riktigt att ta in vad som verkligen hänt och alla mina försök till att skingra tankarna genom att sysselsätta mig med någonting hade misslyckats totalt.

När en läkare kom fram till oss och, med en förvirrad blick på mig och pappa, sa att vi kunde få träffa honom nu blev jag nervös. Tänk om han inte ville ha mig där. Han kanske bara ville prata med sina föräldrar. Jag kanske bara skulle vara i vägen.

Pappa följde inte med till det lilla vilorummet där de nu placerat honom utan jag gick, med Annelies hand i min, genom den breda korridoren. Inte en människa syntes till på hela vägen. Inga sköterskor, inga familjer. Det var bara vi.

Då vi kom fram till rummet där Noah låg och läkaren öppnade dörren hotade hjärtat med att ännu en gång hoppa ur bröstkorgen och när jag äntligen fick se honom där han låg, vit i ansiktet, var det som om någon stuckit i en kniv i det.

Tårarna som jag på något sätt lyckats hålla inne formade med ens ett vattenfall och forsade ner för mina kinder. Jag skyndade fram till sängen och slog mig ner på stolen bredvid, snabbare än vad någon av hans föräldrar någonsin kunnat. När mina fingrar slöts om hans och jag kände hur han löst kramade min tillbaka var jag i himlen. All oro, att smärta och alla frågor som dykt upp i mitt huvud var som bortblåsta. De spelade inte längre någon roll. Inte just nu. Jag var där, med Noah. Han levde. Han var okej.

---

Alltså, väldigt obvious nu men, blev visst rätt många kapitel idag.

Jag sitter hemma just nu. Första helgen sedan skolstarten är här vilket känns lika skönt som snopet.

Skolstarten har varit väldigt, väldigt slitsam och seg men ändå givande. Det har varit skönt att återigen få träffa mina vänner som jag saknat utan att riktigt märka av det. Jag är mer hel när jag är med dem. Mår lite bättre. Det är någonting väldigt bra.

Har ingen aning om vad som ska hända ikväll så kan eventuellt bli ett kapitel till. Vem vet. Det beror helt på vad som händer. Jag är inne i ett mood just nu när jag bara vill skriva och skriva. Det är så mysigt. Det är så bra.
Edit: har planer så nej inga fler idag.

Puss och kram på er. Hoppas att allt är bra och att även ni haft en bra start på det här läsåret eller (om ni nu gått ut gymnasiet, tagit ett sabbatsår eller nått annat som medger att ni inte går i skolan) på vad ni nu för tillfället sysslar med. <3

En till sak. Jag har inte orkat läsa igenom något av kapitlen jag publicerat idag vilket jag vet är otroligt slarvigt men jag bryr mig helt ärligt inte riktigt. Inte just nu. Inte idag. Hoppas att det är okej.