Förstulna blickar

17.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Att jag skulle komma hem några timmar senare och att allt skulle vara löst. Som om de konflikter som uppstått, de som sårat både mig och min absolut bästa vän, aldrig någonsin funnits.

Kanske hade jag låtit desperationen ta över. Sagt okej då den så diskret som möjligt smög sig in i mig och gjorde det rent omöjligt för min hjärna att se över situationen och kontrollera mig själv. Jag hade kysst Noah Holst. Den personen som jag lovat mig själv att hålla mig ifrån då jag visste att en relation med honom kunde såra någon som jag brydde mig väldigt, väldigt mycket om.

Det här var en situation, rent omöjlig att ta sig ur utan att nu skada relationen jag hade med antingen honom eller med Elina. Om jag, klyschigt nog, följde mig hjärta och fortsatte att vara med honom (vilket jag, tro mig, verkligen ville) så skulle Elina troligtvis bli väldigt besviken. Jag kunde inte tänka mig att hon skulle ha lätt att acceptera det trots att hon sagt själv att det egentligen inte var någonting hon kunde bestämma över och visst var det sant. Om två personer tycker om varandra kan ju inte en tredje komma och förbjuda det bara för att hon anser att hon passar bättre med den ena av dem. Om jag istället skulle tänka på henne och därav ta avstånd från Noah skulle jag säkert såra honom. Hur skulle jag kunna förklara allt för honom utan att Elina skulle framstå som en idiot eller att han själv skulle känna sig dålig. Vad skulle han tro då jag varit uppriktigt intresserad ända fram till det att jag faktiskt kysste honom?

När jag vaknade morgonen efter min lilla utflykt med Noah kändes det rent av omöjligt att stiga upp. Huvudet dunkade efter en så gott som sömnlös natt och tankarna irrade omkring, vägrade lugna sig. Alla gårdagens beslut kändes som stup, någonting jag borde ha tänkt över ett antal gånger innan jag kastade mig ner för dem. För när man väl landat och låg där på botten fanns ingen väg upp.

Väckarklockan som jag så irriterat bara sopat till insisterade på att ringa en gång till fem minuter senare och jag svor för mig själv då jag tvingades stänga av den istället för att bara trycka på "snooze."

Jag skulle jobba dag och hade, precis som vanligt bara en timme på mig innan jag skulle stå färdig bakom kassan på café Hallongrottan. Någonting inom mig sa dock att det var en mycket bättre idé att bara ligga kvar i den mjuka sängen där jag kunde älta alla mina problem ifred. Bara tanken på att faktiskt stiga upp och ta tag i mitt liv kändes orimlig, som någonting jag aldrig skulle kunna göra. Hur mycket tanke jag än la ner på att försöka resa mig gick det inte. Det var som om min kropp insisterade på att jag skulle må bättre av en dags vila.

Det var inte fören en kvart senare, då mamma förvirrat öppnade dörren in till mitt rum och frågade om jag inte skulle jobba, som jag insåg vad jag höll på med. Jag vände mig mot henne, satte mig sedan upp och svor återigen för mig själv. Bara genom att läsa av mammas oroliga ansiktsuttryck förstod jag att jag antagligen såg ut som ett lik. Håret kändes smutsigt, ansiktet kliade en aning då jag varken haft tid eller ork att tvätta bort sminket innan jag lagt mig och en svart fläck på kudden skvallrade om att mascaran antagligen inte låg kvar där den borde vara.

"Hur är det?" Mamma stängde dörren bakom sig och kom fram till mig. Slog sig försiktigt ner bredvid mig på sängen och drog ett finger över min kind. "Herregud du skulle verkligen behöva gå och tvätta dig."

Hon drog inte åt sig handen utan förde den istället till min panna, suckade. "Du är väldigt varm."

Det kändes plötsligt som om saker och ting klarnade en aning. Kanske berodde min intensiva trötthet inte bara på att jag hade så otroligt mycket att grubbla över och att jag sovit för lite utan på någonting helt annat. Kanske hade jag faktiskt feber, vilket några minuter senare bevisades då mamma hämtat muntermometern som visade på 38,7.