Förstulna blickar

21.

Det tog mig lite för lång tid att övertyga Noah att även han var välkommen att följa med ner till udden. Att alla innefattade även honom.

Jag kunde inte precis säga att jag var jättetaggad på hela grejen, skulle hellre sitta hemma med bara Noah eller läsa en bra bok i min ensamhet. Trots att jag inte gjort jättemycket de senaste dagarna kändes det som att min kropp och mitt psyke var i stort behov av en lugn kväll.

Då vi, under vår promenad, passerade Noahs hus kramades vi och bestämde sedan att vi skulle ses klockan 7 utanför hans hus. Det var på vägen mot udden för mig.

Under hela promenaden hem funderade jag på hur jag skulle bete mig. Elina hade antagligen ingen aning om att vi var tillsammans nu. Jag hade i alla fall inte berättat det för henne och så gott jag visste hade Noah inte heller gjort det. Jag kunde inte riktigt se någon anledning till att han skulle göra det. Så nära vänner var de inte.

Bara tanken på alla människor som skulle vara där gjorde mig trött. Jag ville, som sagt, egentligen inte umgås med dem men det kändes på något vis som att jag var tvungen. Tidigare somrar brukade jag älska våra träffar och grillkvällar. Vi hade för det mesta väldigt kul och sågs ofta, lite för ofta enligt mina föräldrar som ledsnat på att jag aldrig ville äta middag med dem. Den här sommaren, däremot, hade varit annorlunda. Jag hade knappt umgåtts med alla mina vänner och när jag tänkte tillbaka på den tiden som gått kunde jag inte riktigt förstå vart den tagit vägen. Jag hade verkligen inte gjort annat än att jobba och vara hemma. De få sakerna som hänt, bortsett från att jag blivit tillsammans med Noah, var knappt värda att minnas. Jag hade haft roligare sleepovers med Elina och den gången då jag och Hanna badade vid dammen hade hon varit nära på att kvävas av den allergiska reaktionen.

Mamma reagerade positivt den här gången då jag berättade att jag skulle ner till udden och grilla. Hon sa att det var härligt att vi hittade på saker. Att hon nästan varit orolig för mig. Jag kunde inte klandra henne.

Eftersom att vädret inte var på topp bestämde jag mig för ett par ljusblå, vida jeans som jag vek upp några varv längst ner. Upptill tog jag en enkel, grå sweatshirt och håret satte jag upp i en slarvig knut. I vanliga fall brukade jag försöka göra mig fin inför träffarna. Jag tyckte mycket om smink och njöt av att komma på nya sätt att lägga ögonskuggan eller att måla läpparna. Den här gången nöjde jag mig dock med puder, mascara och med att måla ögonbrynen så att de blev lite fylligare. Innan jag lämnade rummet la jag även på en svag rand rouge som jag snabbt suddade ut så att den knappt syntes.

"Vart ska du?" frågade Hanna då hon gick ifatt mig i trappan. Hon granskade mig från topp till tå. "Ska du träffa vänner?"

Jag nickade och hängde tygpåsen över axeln. Klockan var tio i sju så det var ännu inte någon stress. Min familj hade inte ens hunnit äta middag än utan den var på gång. Jag hade alltså inte behövt sitta bredvid och bara glo den här gången. "Vi ska grilla vid udden? Har du nått att göra ikväll?"

Hon skakade obrytt på huvudet. "Nej. Men det är lugnt."

"Ska du ha med dig någonting?" frågade mamma plötsligt och kom ut från köket. Hon höll ett glas vatten i handen.

"Typ vadå?" frågade jag och tog fram de vita superstarsen från skohyllan. De var lite leriga efter promenaden. Vi hade genat över en åker som visade sig ha luckrats upp ordentligt av regnet.

Mamma kastade en blick in i köket. "Vi har halloumi i kylskåpet. Annars kanske du kan ta några kakor eller så?"

"Halloumi låter bra. Vad har vi för kakor?" frågade jag samtidigt som jag knöt skorna. Det kanske inte var så sjysst då mamma skulle bli tvungen att ta fram maten åt mig. Hon brukade inte vilja att man gick in med skor och framförallt inte då de såg ut som mina gjorde nu.