Förstulna blickar

28.

Regnet smattrade mot bilrutan då vi parkerade utanför den stora sjukhusbyggnaden. För bara några minuter sedan hade solen lyst klart på en ljusblå himmel. Jag hade lyckligt hoppat in i familjen Holsts lilla röda Volvo för att tillsammans med dem åka till sjukhuset. Det var äntligen dags för Noah att bli av med sitt gips som suttit på under en sån lång tid nu att det blivit som en del av honom. Han hade på senaste tiden börjat gå med kryckor istället för att sitta i rullstolen vilket han trivts med. Mer i alla fall.

Då vi närmat oss sjukhuset, såpass att man kunde se det på håll genom fönstret, öppnade sig himlen. Det som tidigare varit en sån fin dag förvandlades snabbt till en sån där perfekt "sitta inne och läsa"-dag och asfalten på vägen framför oss färgades snabbt mörk. Vindrutetorkarna gick på högvarv. Detta påverkade dock inte mitt humör. Jag var fortfarande lycklig. Dels för det som snart skulle hända, att Noah äntligen skulle kunna gå bredvid mig som vanligt. Att vi skulle kunna hålla varandra i händerna då han inte längre skulle vara bunden vid ett par kryckor. Dels för att han ens satt där bredvid mig i baksätet, med ett leende på läpparna som kunde få vem som helst att tappa andan. Jag älskade honom verkligen, någonting jag ännu inte vågat säga till hans ansikte. Inte via skrift heller för den delen.

Vi parkerade bilen så nära entrédörren som det gick, vilket underlättades enormt då en stor Fiat precis lämnade sin parkeringsplats och vi enkelt kunde smita in och ta över den. Jag och Annelie sprang i förväg mot dörrarna för att ta skydd under taket medan Noah, med en lätt irriterad min, hoppade fram på sina kryckor. Tur bara att han hade en jacka med luva som han kunde dra upp.

Väl inne anmälde vi oss i receptionen och satte oss sedan ner för att vänta på vår tur. Eller Noahs tur, för att vara exakt.

Jag var rätt van vid sjukhus då, på grund av hennes allergi, vi flera gånger fått åka in akut med Hanna. Därför kändes det inte jättejobbigt att behöva vänta på att en läkare skulle komma, någonting som tog tjugo minuter längre än väntat. Annelie gick till den närmsta kaffeautomaten och köpte en kopp varm choklad var till oss alla och sedan satt vi bara där på en bänk och väntade. Ingen sa någonting. Det behövdes inte.

Läkaren som slutligen kom för att hämta oss var en ung kvinna. Hon hade brunt hår, uppsatt i en hästsvans och ett par ovala glasögon med mörkblåa, tunna bågar. Hon presenterade sig som "Josefine" och visade oss sedan till ett litet rum, liknande alla andra som jag någonsin varit in i.

Processen som sedan följde var inte vidare intressant. Noah fick lägga sig ner på en brits medan hon plockade fram en liten såg som hon sedan, lugnt och metodiskt, använde för att såga bort gipset. Centimeter för centimeter. Det tog längre tid än vad jag väntat mig.

När det var färdigt och gipset äntligen borta följde några enkla prover då hon bland annat kollade hans reflexer genom att slå en gummiklubba mot hans knä för att se om benet sprätte till. Det gjorde det. Allt var precis som det skulle.

Jag kunde inte låta bli att tycka att det var komiskt att se honom gå. Benet som varit gipsat var stelt och han verkade på något märkligt sätt ha ont i det. Antagligen för att han inte rört det på så länge. Musklerna i benet hade i princip legat i koma under de senaste månaderna och måste fått sig något av en chock då de plötsligt blev tvungna att arbeta. Han nästan haltade fram.

Vi gick långsamt ut från rummet, genom korridoren, tog hissen ner till entréplanet och sedan ut genom de stora dörrarna. Det kändes bra, som en frihet att se på honom. Han log med hela ansiktet, lättad över att äntligen kunna gå som en "vanlig" människa. Jag tog hans hand och höll den hårt, brydde mig inte om att hans mamma gick tätt intill oss. Hon visste ju ändå att vi var tillsammans så vad kunde det spela för roll?

Det hade slutat regna men marken var fortfarande lätt fuktig. Hotet om ännu en skur låg i luften men i den stunden orkade jag inte ens oroa mig för det.

Annelie skjutsade oss in till stan där vi satte oss på ett café. Hon själv åkte vidare till jobbet då hon bara tagit ledigt för att följa till sjukhuset.

Vi köpte varsin kanelbulle, jag en kopp te och han en kaffe vilket jag förvånades över. Vi hade jobbat på café tillsammans en stor del av sommaren och sedan tillbringat mycket tid ihop. Ändå hade jag ingen aning om att han drack kaffe.

Det fanns ett ledigt bord i ett av hörnen där vi satte oss. Mest för att få eget utrymme. Det kändes skönt att kunna prata ostört.

Jag såg på honom. "Känns det skönt?"

Noah nickade och tog en tugga av den enorma bullen. Jag var osäker på att jag ens skulle orka äta upp min och började nästan ångra att vi inte köpt en att dela på. De var rätt dyra. "De här var inte lika goda som de du bakade på Hallongrottan." Han log.

Jag kunde inte låta bli att le tillbaka och smakade av min bulle. Den var god, jättegod så jag skakade på huvudet. "Nej, aldrig. Men din mammas var godare."

"Så då är hon bullmästaren alltså? Eller?"

"Alltid", svarade jag och drack av mitt te. Även det smakade fantastiskt.

När vi satt där tillsammans i en stund som jag skulle vilja kalla perfekt slog det mig åter igen hur otroligt lyckligt lottad jag var som hade honom och hur tacksam jag var att han och hans familj köpt den där gamla sommarstugan i Farstorp. Aldrig tidigare hade jag träffat någon som förstod mig så innerligt. Någon som jag kunde vara mig själv med i alla situationer och som jag kunde prata om allt med. Det var verkligen någonting speciellt med vår relation.

Jag sträckte mig över det mörkbruna bordet och greppade hans hand. Han tittade frågande upp på mig och höjde ett ögonbryn, som om han trodde att någonting var fel. I nästa stund vände han sin hand och flätade ihop sina fingrar med mina. Kramade lätt. "Vad tänker du på?"

Jag höll blicken stadigt på hans ansikte, såg in i de mörka ögonen. De ögonen som jag till en början skrämts av. Det kändes konstigt att tänka tillbaka på första gången jag träffat honom. Då jag trott att han ogillade mig vilket resulterat i att jag själv inte precis tyckt om honom.

"På hur glad jag är. För allt", svarade jag enkelt. Han skulle förstå precis vad jag menade.

"Jag med", sa han och strök med sin tumme över min handrygg, en rörelse som fick fjärilarna att börja flaxa runt inom mig. Det var en skön känsla.

Jag kunde inte längre hålla mig. Ville bara få ur mig allt jag tänkte på. Det fanns ett sånt enkelt sätt att göra det på. Någonting som skulle sammanfatta allt. "Jag älskar dig Noah. På riktigt."

Han såg inte ens chockad ut. En vanlig reaktion hade kunnat vara att bli rörd och aningen generad, att inte riktigt veta vart man skulle fästa blicken. Noah däremot höll blicken stadigt på mitt ansikte, mötte min blick.

"Jag älskar dig med", sa han med klar stämma. Han gav intrycket av att vara helt säker. Som om det inte fanns minsta lilla tvekan i orden. Det gjorde mig lugn och jag kände hur tårarna hotade med att tränga fram. Inte för att det skulle spela någon roll. Så länge de var äkta fick de göra sin grej.

Jag skulle kunna sitta där hur länge som helst, med hans hand i min och bara se in i de där ögonen som jag vid det här laget kände så väl. Det vore dock omöjligt. Tiden gick, vi hade saker att göra och imorgon skulle vi båda behöva gå till skolan igen på varsitt ställe, långt ifrån varandra. Men just i den här stunden gjorde det ingenting. Just i den stunden kunde jag få sitta där och se in i hans ögon. Just då kändes det tillräckligt. Som ett litet för alltid.