Perfect disaster

9

Cora

Försiktigt drar jag med handen över den tomma platsen bredvid mig i sängen. Jag suckar lätt och låter täcket som tidigare döljt min kropp hamna slarvigt på golvet. Bandaget som är runt mina handleder är det enda beviset jag har på att Harry faktiskt varit här inatt.

Jag kastar benen över sängkanten när magen börjar gnälla efter frukost. Jag drar på mig en alldeles för stor college tröja, innan jag lämnar rummet försäkrar jag mig om att den täcker mina handleder genom att dra i den lite extra. När jag går nerför trappan hör jag Harrys och Louis höga skratt från köket.

"And then she was like huh? And I'm like no waaay" förklarar Harry för Louis innan han återigen brister ut i ett högt skratt. Hans klingande skratt tillsammans med glittret i ögonen får det att dra i mungiporna på mig, men det försvinner snabbt när Harry ser att jag står i rummet och han tystnar tvärt.

"Godmorning Cora. Did you sleep well?" Frågar Louis omtänksamt samtidigt som jag sätter mig ner på en av stolarna runt bordet där dom sitter. Harry tar en klunk av sitt kaffe men avslöjar sig själv genom att snegla på mig ändå.

"Better than ever" säger jag och ler svagt. Louis får ett stolt leende medans Harry harklar sig obekvämt.

"Have a nice day you two, I'm gonna go spend my free day with Sara" ursäktar sig Harry och reser sig upp från stolen. Utan att skänka mig en blick, ett godmorgon eller ens ett litet leende går han ut från köket och strax därefter smäller ytterdörren igen.

"He did for sure wake up on the wrong side of bed today" Konstaterar Louis och ställer in dom skitiga tallrikarna i diskmaskinen. Han vaknade i fel säng, tänker jag och tar tag om en brödskiva som jag sen sätter i brödrosten.

"Who is Sara?" Frågar jag och lutar mig mot köksbänken.

"His girlfriend." Förklarar Louis och avbryter det han gör. "No one likes her though, she is weird" Louis rynkar lätt på näsan när han börjar tänka på henne och jag skrattar till vilket får honom att le.

"So what are we gonna do today?" Frågar jag vilket får Louis ansikte att ta en förvånad min.

Jag vet att jag antagligen inte varit den snällaste mot Louis den här tiden. Men det är först nu som jag faktiskt inser vad han gjort, han har räddat mig för en kort stund och jag borde göra allt jag kan för att visa tacksamhet.

"Do you want to do something with me?" Frågar han och förvåningen tas över av glädje.

"Yes of course, or did you have other plans for your free day?"

"No, no, no" skyndar han sig med att säga.

"I can show you London today. Does that sound good?" Jag nickar bekräftande åt Louis förslag.

•••
Skrattandes går vi genom London tillbaka mot lägenheten. Att spendera en hel dag tillsammans med Louis var inte så dumt ändå. Och faktiskt så drog han aldrig upp min pappa vilket är en otrolig lättnad.

Vi går in i lägenheten och tar av oss dom blöta jackorna.

"I will hang this in the bathroom." Säger jag och håller upp jackorna.

"Just lay them on the floor, we can deal with those later. Now I think we need to bring back some heat to our bodies"

Jag skrattar lågt innan jag nickar instämandes och följer efter Louis in i vardagsrummet. En fluffig filt hänger jag över min kropp innan jag sätter mig ner i soffan, Louis tänder ljus, sätter på tvn innan han gör densamma som mig.

"Thank you Louis, really. I don't think I would have survived without you." Mumlar jag och pillar nervöst med mina fingrar.

"Cora, of course i help you. You are my family" jag tittar upp på Louis och ler svagt.

"He is an alcoholic..." Viskar jag i ett försök att dela med mig till Louis. "He hit me." Jag tar ett djupt andetag. "this is the first time I'm happy Louis. You don't get it how grateful I am."

Louis säger ingenting, han bara står där och tittar på mig. Antagligen eftersom han är helt paff att jag ens pratar om detta. Han reser sig upp, gör en gest med handen att jag ska flytta på mig i soffan vilket jag gör så att Louis får plats. Han lägger sig ner bredvid mig och lägger sin arm omkring mig. 

"I'm not gonna let anyone hurt you, okay? You are safe here with me, I promise" Mumlar han och pussar min hjässa mjukt. Lättnaden som sprids i min kropp när jag faktiskt känner mig säker går inte att beskriva, men den lättnaden gör så att tårarna helt plötsligt stillsamt börjar rinna nerför mina kinder. Hur stora är oddsen egentligen att jag ska hitta två människor som jag känner mig säker med på sån kort tid?