Perfect disaster

70

Min blick är placerad på brasan framför mig. Tidigare har jag alltid förknippat brasan med min och harrys glödande kärlek, men nu vet jag inte längre. 

"Are you okay?" Rösten som möter mina öron får mig att hoppa till och snabbt vända mig mot dörröppningen till vardagsrummet. Harry säger ett lågt förlåt när han ser min reaktion. 

"No" Svarar jag ärligt, jag har gett upp på hela den här grejen med att ljuga. Jag mådde så pass dåligt att det lös igenom ändå. 

Jag följer honom skeptiskt med blicken när han går genom rummet, sätter sig ner på golvet en bit ifrån mig. 

"You have to tell me Cora if there's anything I can do" Han tittar på mig och jag vet hur gärna han vill sträcka sig fram och röra vid mig. Men han låter sig hållas, vi båda vet att ha någon som rör mig är det sista jag vill. Jag flyttar min blick från honom tillbaka till elden. "I can help you" 

"No Harry, you can't" 

"Just tell me what happened and I can help you" Jag tittar på honom. Förstår han inte vad som händer? 

"I can't!" Min röst är hög och när Harry får syn på tårarna i mina ögon krossas han ännu mer. "Just give up Harry, I'm not sure I can get cured from this" Viskar jag, torkar envist bort tårarna. Jag är så trött på att gråta. 

"I don't belive you because I know that our love is so strong it will easily cure you"

"I can't sleep, I can't barely close my eyes because all I can see is their faces and feel their hands, I'm living in a nightmare" Viskar jag. "Do you know what they said?" Frågar jag med mitt ansikte klätt i ett äcklat uttryck. Bara minnena av den kvällen får mig att darra. Harry skakar på huvudet, nu finns det även tårar i hans ögon. "They said 'let's see what Harry get to enjoy'" Dom ensamma tårarna i hans ögon förvandlas till flera och hans knytnävar är så hårt knytna att knogarna vitnar. 

Jag vet att han vill skrika. Jag vet att han begraver sig själv i frustration och jag vet att han inte vill något hellre än att kasta sina armar om mig och aldrig låta mig lämna. Men nu kan han inte ens hålla min hand. 

"Can't you see? I'm afraid of you Harry..." Erkännandet gör till och med ont att säga själv och jag kan inte föreställa mig hur det känns för honom att höra. Han älskar mig med hela sitt hjärta, hela sin kropp och hela sitt liv. Jag vet att synen av mig såhär får hans hela hjärta, kropp och liv att göra ont.

"I will never give up on you" Viskar han. Sen sitter han där, bredvid mig framför elden resten av kvällen. Vi säger inget. Han bara sitter där, visar att han finns där för mig när jag vill ha honom. 

Men kanske finns det hopp. För just i denna stund saknar jag den tiden när hans ögon var gröna och hans huvud fullt av vackra tankar och ideer. När jag älskade att vandra runt där inne, bara ta del av allt vackert. Varenda skärsår på hans handled hade en historia och jag älskade att ta del av varenda en av dom. Jag saknar när han hans fingrar rörde mot min hud och det kändes fantastiskt. Men nu känns det som att han är flera mil bort och jag är återigen den där patetiska tonårsflickan som är olyckligt kär, precis som jag var när jag träffade Harry.