Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag rusar ut ur Sushibaren. Jag andas in ett hackigt andetag och tittar febrilt efter en busshållsplats.
Sakta slår jag mig ner på den lilla bänken som finns i kuren. Då brister det. Jag börjar att storgråta och tårarna forsar ner för mina kinder. Snabbt slår jag armarna om mina ben och trycker ner huvudet i knäna. Att höra Oscar säga något sådant gör ondare än vad jag trodde. Hur Kan han ha en så stor påverkan på mig?
Sorgen ersätts av ilska och de ledsna tårarna är nu frustrerade. Varför tar jag ens åt mig av vad en rik snobb säger? Han är inte värd mig. Nej, jag är inte värd honom.
Bussen rullar in och snabbt kliver jag på. Mitt nästa stopp är Oscars hus eftersom jag fortfarande jobbar där. Jag kan inte sluta, hur mycket jag än vill så går det inte. Min ekonomi skulle rasera då.
Med försiktiga slag knackar jag på familjen Enestads dörr. Oscars pappa öppnar snabbt och slänger ett ogillande ögonblick på mig. Ingen i den familjen gillar mig speciellt mycket. Han släpper in mig och jag hälsar kort. Mina Steg styr jag upp mot Oscars rum. Väll utanför stannar jag upp en sekund. Tre djupa andetag. "Okej, du klarar det här Alaska" mumlar jag och drar en hand genom håret. Innan jag hinner ångra mig knackar jag tre gånger.
Dörren öppnas och en svettig Oscar möter mig. Jag höjer på ögonbrynet samtidigt som han himlar med ögonen. "Vad?!" Fräser han och stirrar på mig. Jag stirrar tillbaka. "Jag är din läxhjälp, kommer du ihåg? Du suger på kemi". Muttrar jag och lutar mig mot väggen. Han suckar lite men aktar sig från dörröppningen. Jag går in i rummet och skör som vanligt ner mig på den svarta lilla stolen. "Så vad behöver du hjälp med idag då?" Mumlar jag och tittar ner i golvet. "En manual på hur man blir av med dig" mumlar han tillbaka.
En suck lämnar mig och jag tittar ut genom fönstret. "Snälla, kan du bara göra dina läxor så att jag kan gå. Jag har viktigare saker för mig än att sitta här" viskar jag och kliar mig på magen. Oscar sätter sig upp i sängen och spänner blickar i mig. "Vad ska du göra efter det här?" Fräser han och ställer sig upp. Jag himlar med ögonen. "Jobba" muttrar jag tyst. Rädd för vad han ska göra. Han spänner nävarna och drar en hand igenom han rufsiga hår. "Du får inte jobba" säger han plötsligt.
Jag ställer mig också upp. "Du säger att jag är ett misstag och skrattar när de kallar mig hora, men ändå vill du inte att jag ska jobba för mycket?!" Ryter jag och fläktar med armarna. Han ska precis säga något men avbryts av att jag sätter upp handen. "Nej, bara fokusera" viskar jag och sätter mig ner igen.
Direkt när klockan slår 19:00 tar jag upp min slitna Vans rygga och stormar ut ur rummet. Innan Oscar ens har hunnit komma ut ur rummet så är jag redan påväg genom ytterdörren. Hans rop hörs bakom mig, men jag ignorerar det totalt. Jag springer till busshållsplatsen och ser att bussen endast kommer om fyra minuter.
Men till min otur ser jag Max sitta där med hörlurarna i öronen och blicken i telefonen.
Han ser mig ändå direkt och ett äckligt flin bryter ut på hans läppar. Det var bara vi här och rädslan sprider sig i kroppen. Han kliver upp ifrån bänken och går fram till mig. Det är kanske tre meter mellan oss och jag gör mitt yttersta för att inte få panik och springa till andra hållet.
"Har du kommit Från pojkvännen kanske?" Hånflinar han och kliver närmre. Jag nickar lite tyst och ser ner i marken.
Han morrar till lite och möter min blick.
Från ingenstans träffar en hård näve min nöje och en oändlig smärta sprider sig i kroppen. Mitt ansikte slungas bakåt och blod samlas i munnen.
Han slog mig.
******
asså ughhhhhh jag orkar inte med människor som lägger upp sina problem på sociala medier
