Hårt slänger jag telefonen i marken och låter tårarna forsa ner för mina kinder. Utan att kunna hindra det så sjunker jag långsamt ner på den steniga asfalten med skakiga händer för ansiktet. Hur kunde allt bli såhär? Hon var inte den bästa mamman, men hon var ändå min mamma. Min älskade, fina, söta mamma. Som en gång gett mig liv.
Ett brustet skrik lämnar mina nu torra läppar. Det är mer än bara ett skrik. Det är fyllt med smärta, sorg och skräck. För jag är rädd. Vad ska jag ta mig till? Vem har vårdnaden om mig? Vem kommer att stå skriven på lägenheten?
Känslan av att någon har gett mig ett brutalt jävla slag med en hammare i hjärtat sitter krampaktigt kvar. Skriken fortsätter. Tårarna forsar. Jag brister mer och mer.
Sekunder blir till minuter.
Man säger att ingen förälder ska behöva begrava sitt barn. Men inget barn ska behöva begrava sin förälder.
Jag slår. Min näve träffar marken hårt. Jag kniper igen ögonen av smärta. Men jag fortsätter. Slår hårdare. Fortare. Sorgen ersätts av ilska. Hon lämnade mig. Hon lämnade sitt barn på jorden med åtta jobb. Hon är borta.
Sorgen slår tillbaka och slagen blir med ens svagare. Jag har inget kvar att kämpa för längre. Mamma var den jag kämpade för. Jag gjorde mitt yttersta för att hon skulle ha det någorlunda bra. Men nu är hon borta. Så varför ska jag vara kvar?
Mitt i mina deprimerade tankar tar ett par starka händer ett hårt tag om min näve innan den träffar marken. Förvirrat snyftar jag till och tittar upp på personen. Ogge tittar på mig med oroliga ögon och rynkade ögonbryn. "Men Lilla hjärtat, vad har hänt?" Mumlar han och drar försiktigt upp mig ifrån marken. När jag öppnar munnen för att prata så brister allt igen. Jag börjar att storgråta och trycker desperat mitt huvud mot hans bröst.
Hårt stryker han mig över ryggen och kysser mitt huvud. "Ogge?" Viskar jag och tittar upp på honom. Hans blick möter min och han hummar tyst. "Snälla, får jag slå dig?" Fortsätter jag och tittar med sorgsna ögon på honom. Han skrattar lite tyst men nickar sedan.
Jag brister ut i storgrät igen samtidigt som mina nävar svagt slår mot hans mage. Jag skriker. Jag svär. Och jag slåss. För allt jag är värd.
Tillslut tar orken slut. Mina ben viker sig och långsamt sjunker jag mot marken igen. Men jag når aldrig asfalten. Istället blir jag uppburen i Ogges varma famn. "Nu ska vi till någonsin jag tror kan hjälpa dig" mumlar han mjukt.
I tystnad börjar han att gå. Vart vet jag inte. Ärligt talat så bryr jag mig inte. Bara vi kommer bort. Bort ifrån verkligen. Jag skulle ge upp allt för det. Att slippa verkligheten för en sekund. För en ynka sekund.
Snart stannar han framför en dörr. Med foten sparkar han på den. Jag gömmer mitt gråtande ansikte mot Ogges bröst och trycker mig närmre. Dörren slås upp och Ogge muttrar snabbt något till personen. Den fortfarande okända människan flämtar till lite innan raska fotsteg hörs. Inom en sekund är vi inne i värmen och en bekant lukt slår emot mig.
Medan Ogge klumpigt trampar av sig skorna så stryker hans varma hand mig över min tårfyllda kind. "Se till att hon inte smutsar ner mina möbler" säger Mia oroligt. Jag hulkar lite och hon lämnar en mjuk klapp på Ogges axel.
Ogge börjar plötsligt att röra sig mot den moderna trappan och tankarna om vart vi ska börjar att klarna upp. Snabbt är han uppe och mer eller mindre sparkar upp den dörr jag alldeles för många gånger har gått igenom.
"Oscar, jag hittade henne såhär på marken och vet inte vad jag ska göra" mumlar Ogge förskräckt och tittar på Oscar som sitter i sin stol. Han kollar förvirrat upp mot oss men när han möter mina rödsprängda ögon så mjuknar hans blick drastiskt. Han skyndar fram till oss och bär över mig i hans parfymdoftande famn.
"Jag kan ta det här ifrån Ogge, tack för allt"
*****
only fools fall For you
