Nervöst stänger jag igen skåpdörren och styr stegen mot so salen. Blickarna ligger som vanligt på mig. Inte på ett bra eller beundrande sätt. Utan mer på ett äcklat och elakt.
Jag sväljer ner en klump som har bildats i halsen och sluter mina ögon för en kort sekund. "Du klarar det här" mumlar jag medan jag drar en lätt skakig hand genom håret.
Lättat går jag ut ifrån salen efter en timmes lång so lektion. Äntligen lunch. Halva dan klar. Idag serveras det någon fiskgryta med halv rutten potatis. Trevligt. Som vanligt skyndar jag mig längst fram i matkön och slänger upp lite av varje på min tallrik. Allt för att jag ska blir klar fort.
I tanke om att det är tisdag och att alla skolans elever har lunch samtidigt så letar jag snabbt upp ett avskilt bord.
I min tystnad börjar jag att tugga på den ätbara Maten då matsalen fylls utav elever. Fler och fler tar mat. Och fler och fler bord blir upptagna. Tillslut slår sig ett par tvåor sig ner vid mig. De ger mig endast en blick innan de fortsätter med sin livliga konversation om frukt.
Då alla har slagit sig ner och leendes sitter och pratar med någon avbryt ett brusande ljud ifrån högtalarna oss. en liten harkling hörs och sedan ett fniss.
"Hej! Jag heter Alice Lund och tänkte att vi ska höra på sanningen om en viss Alaska Dahlström" säger hon med en elak röst. Så småningom lägger sig alla blickar på mig och besvärat skruvar jag på mig.
"Okej så det här är en dialog som har förts mellan Alaska och en kille vid namn Oscar häromdan, njut av detta" fortsätter hon och ljudet av ett pip följer. Hela jag stelnar till och allas blickar ligger plötligt hårdare på mig.
"Snälla Alaska, berätta för mig" hör man Oscars röst börja. "Okej okej" svarar jag.
"Mamma är alkis och jag måste ha dessa åtta jobb för att försörja mig och henne, för att betala hyran, för att betala all mat och alla inkomster. Pappa stack för länge sedan så jag har länge behövt jobba. Ingen vet det här förutom du, och jag berättar endast det här för dig för att jag litar på dig, trots att du har betett dig som ett svin. Får någon annan reda på det vet jag inte vad jag ska ta mig till. Mitt liv kommer att förstöras ännu mer och alla kommer att hata mig för det" avslutar jag och ett till pip hörs.
Tårar har börjat rinnandes ner för mina kinder och jag dra din ett hackigt andetag. "Sådär, nu vet ni att lilla missfostret Alaska faktiskt är ett missfoster" skrattar Alice innan högtalaren börjar brusa igen. Till slut stängs den av.
Alla stirrar fortfarande på mig där jag sitter med tårarna rinnandes ner för kinderna.
En kille ställer sig upp och pekar på mig. "Du ditt jävla missbildade experiment, ut ifrån vår skola!" Ryter han. Direkt börjar flera att stämma in och flera rop och skrik hörs genom dessa tunna väggar. Skräckslaget springer jag ut ur matsalen. Påhängen får jag flera knuffar och flera ryckningar i håret.
Mitt i allt börjar mobilen att ringa. Snabbt fiskar jag upp den och utan att se vem det är så svarar jag.
"Alaska" mumlar jag och stryker bort tårarna när jag väl har kommit från skolan. "Hej, eh det är är Magnus Ljungberg. Ifrån Södersjukhuset. Råkar det vara så att du är en nära släkting till Maria Dahlström?" Mumlar han nervöst. Jag sväljer nervöst och hjärtat klappar fortare. Mamma. "Jag är hennes dotter" viskar jag.
"Tyvärr hjärtat, hon kämpade tappert. Men alkoholen vann. Hon klarade sig inte" säger han sorgset. Någonting händer. Allt bara brister.
Min mamma är död.
*****
Jag såg fkn Justin Bieber?!
