Summercamp ~ the past will find you

~ Kapitel 2 ~

(Elsas perspektiv)

Att sitta på en buss i tio timmar trodde jag skulle bli hur kul som helst men det blev det inte kan man säga... Massor av skrikande sju, åtta och nioåringar förstör verkligen vissa saker.
Jag ska förklara så att ni bättre förstår.

Flashback

Jag klev på bussen tillsammans med Anna, Merida och Punzel (vi kallar ofta Rapunzel för Punzel för det är kortare och enklare).
Tjejerna åker i en buss som avgår från Liljepirens parkeringsplats medan alla killar tar en buss som avgår någon annan stans.
Liljepiren är kanske det finaste som finns i här i stan som vi bor i.
Det ligger precis vid kusten och hamnen, det är en stor pir och precis bredvid piren så är det ett stort blomfält. Ett stort vackert blomfält som det bara växer liljor på, alla olika sorters liljor. Dom är så vackra och alla som bor här i staden älskar dom.
Men det är därför det här stället har fått heta Liljepiren.

Bussen avgår klockan elva på lördagen, dagen efter att skolorna slutat, dagen som är idag. Bussresan tar ungefär tio timmar men när jag var yngre så tyckte jag att det var nästan det bästa med lägret. Man var alltid så glad och taggad. Man satt och åt godis tillsammans med sina vänner och lyssnade intressant på vad lägerledarna sa och vad det skulle vara för olika utflykter och aktiviter. Eller tja jag satt och lyssnade på vad lägerledarna sa iallafall...
I år blev det annorlunda, alla ledare behövde vara där tidigare så jag och Anna träffade Merida och Punzel där en halvtimme innan för att få informationen av hon som äger lägret.
Vi alla var jätteglada och taggade.
Efter en halvtimme kom alla små tjejer som vi skulle vara lägerledare för.
Vi hjälptes åt att packa in alla grejer i bussen och sedan så fick dom alla säga hejdå till sina föräldrar innan vi alla gick på bussen.
Jag och tjejerna presenterade oss och berättade att vi var lägerledarna.
Alla var jätteglada, dom första fyra timmarna gick bra. Barnen älskade aktiviteterna vi berättade om.
Sen skulle vi dela ut mackorna som vi hade fått från hon som äger lägret.
Alla flickorna var hungriga så dom åt mackorna så fort dom fick dom, jag själv som inte gillar mackor hade med mig en sallad och ett äpple.
Så vi satt alla och åt samtidigt som jag, Anna, Merida och Punzel snackade lite.
"Har ni hört att dom har slagit ihop lägret med lägret för killar som innan låg tvärs över sjön?" Sa Punzel glatt och tog en tugga av sin macka.
"Aa, hoppas det finns några söta killar som är ledare" sa Anna drömmande.
"Eh du kan fokusera på att hitta någon att bli tillsammans med, jag tänker hitta en kille jag kan slå i bågskytte så att han gråter för att han förlorar mot en tjej!" Sa Merida och hånlog, hon har alltid varit grym på bågskytte av någon anledning.
"Hallå ni vet att vårt jobb är att hålla koll på alla dessa små tjejer och inte vara med massor av löjliga killar" sa jag och höjde på ögonbrynet.
"Nu börjas det" suckade Anna.
"Vadå?!" Sa jag och kollade på dom.
"Att du stänger alla killar ute för att du klarar dig bra själv och tycker att det är onödigt och att killar bara är i vägen!" Sa Punzel.
"Gör jag inte!" Sa jag oskyldigt.
"Jo det gör du!" Sa Merida och jag himlade med ögonen.
"Okej, kanske det men vadå jag tycker ju att killar är onödigt och bara i vägen!" Sa jag sedan och tog en tugga av mitt utsökta äpple.
Ska jag vara ärlig så ligger det något annat bakom det också.
En hemlighet som ingen vet. Och ingen kommer få veta den.
Jag har hemliga snökrafter. Ja det kanske låter väldigt fånigt men det är faktiskt sant. Jag har lärt mig att kontrollera dom genom åren men inte ens Anna vet om dom, det är därför jag inte vill ha någon kille för att ibland kan mina känslor ta över och då kan jag inte alltid kontrollera mina krafter ordentligt. Därför har jättesvårt att släppa in nya personer i mitt liv, vilket jag inte gör så ofta.
Inte ens dessa tjejer som jag älskar över allt annat vet om det. Det är bara jag, mamma och pappa som gör det.
Och så ska det fortsätta att vara...