Förbjuden Frukt

Kapitel 82

På Fredagen lyckades Jennifer övertala sin pappa att skjutsa henne till skolan för att hämta hem böcker i alla ämnen som hon missat under dom här dagarna hemma. Och veckan efter var det höstlov så det inplanerade provet skulle skjutas upp ytterligare en vecka. Inte för att det gjorde henne någonting.
Då kunde hon slappna av och koncentrera sig på att försöka vila upp sig lite till istället för att känna press.
Hennes pappa hade gått med på det mot att hon max stannade en timme sedan skulle han komma och hämta henne och Jennifer blev överlycklig att hon fick en hel timme att umgås med Sara och Stoffe.
I skolan var allt som vanligt förutom att det nu var omvända roller och att det istället var hon som sökte Mattes blick och han som undvek henne.
Hon misstänkte att hon säkert hade gjort honom förvirrad genom att ha kysst honom tillbaka och hon förstod inte ens själv varför hon hade gjort det eftersom hon var kär i Ronny.
Allt det här var förvirrande för dom båda och det borde ju han förstå också men det blev ju inte enklare för att dom undvek att prata om det som hade hänt.

Sara som såg hennes blick efter Matte i entrèhallen tog henne i armen och drog bort henne till ett avskilt hörn.
- Något har hänt, berätta.
Jennifer skakade lätt på huvudet och haltade bort mot sitt skåp men Sara gav inte upp så lätt utan följde efter. - Han hjälpte till att hitta dig i skogen och nu så ignorerar han dig plötsligt, ni borde vara vänner nu igen kan man ju tycka, så vad har hänt?
Jennifer suckade och vände sig mot Sara med en uppgiven blick.
- Jag vet inte eller jo jag vet visst, ångrade hon sig snabbt. Han kom och hälsade på mig igår och ville be om ursäkt för allt och kolla hur jag mådde och då råkade vi kyssas.
Sara stod med öppen mun ett bra tag innan hon fick ur sig något.
- Men vad håller ni två på med egentligen?
- Jaaa men jag vet, det skulle inte bli så. Men han är så bra på att kyssas och sen så blev allt bara konstigt efteråt. Han sa förlåt och stack.
- Men jag trodde ju att du hade bestämt dig för Ronny? Att det är han du är kär i? Sara såg mer förvirrad ut än Jennifer kände sig.
- Ja. Jag hade ju gjort det. Jag hade bestämt mig för honom och jag ÄR kär i honom, på riktigt. Men sen så var det så mysigt att kyssa Matte. Åh Sara...jag vet inte vad som händer.

Sara tuggade fundersamt på sin blyertspenna. - Kan det inte bara vara så enkelt att du är kär i båda två samtidigt då?
Jennifer tittade skeptiskt på sin vän och undrade om hon skämtade eller bara var ute efter att strula till allt ännu mer för henne.
- Men nej! Sluta nu...det går inte. Det är ju elakt på riktigt. Man är bara kär i en person i taget.
- Är man? Sara tittade på henne med en retsam blick och log innan hon gick bort mot korridoren.
Ja det var man väl? Annars skulle ju typ alla gå runt och vara kära i alla.
Eller? Tankarna snurrade så mycket i huvudet att hon var tvungen att luta sig mot väggen.
Herregud...tänk om Sara verkligen hade rätt? Tänk om det faktiskt var på det viset att hon hade gått och blivit kär i båda två samtidigt! Då var det inte så konstigt att hon hade problem att välja vem av dom som hon ville ha och alltid hade dåligt samvete när hon var ensam med någon av dom. Hon suckade djupt.
Fast egentligen spelade det ingen roll med tanke på allt som hänt.
För Matte trodde att hon ville ha Ronny, vilket hon ville, och Ronny trodde att hon var ihop med Matte, vilket hon inte var...och oavsett så skulle han nog inte ens vilja ta i henne med tång nu när han visste att hon och Matte hade haft sex, oavsett vad Matte trodde.
Så här stod hon nu, ensam och förvirrad.
Det kändes inte bra.

För att skingra tankarna gav hon sig in i Sara och Stoffes diskussion över vad dom skulle göra på Halloween. Det var redan nästa helg och alla verkade vara bjudna på fester förutom dom.
Sara bad henne att fråga Matte om han visste någon som dom kunde gå på. Han var ju en av dom som alltid blev inbjuden till alla fester.
Jennifer var tveksam men lovade Sara att ta upp det om hon fick möjligheten. Redan en kvart senare fick hon chansen när hon kom ut från tjejtoan och han kom gående precis utanför. Han gav henne en snabb blick och gick vidare utan att ens säga hej.Hon ropade hans namn och fick honom att stanna till. Sakta gick hon fram mot honom och hoppades på att han inte skulle gå därifrån.
- Matte?
Han stod med ryggen mot henne ett par långa sekunder innan han suckade och vände sig om mot henne. - Ja?
- Förlåt att jag stör dig...
Han tittade på henne. - Vad vill du?
Hon kände att det inte var någon ide att fråga honom om någon fest med den dryga attityden som han hade så hon backade undan ett par steg.
- Äh...det var inget. Glöm det. Hon vände sig om och började gå från honom. Snabbt tog han tag i hennes handled och vände henne om mitt i steget.
- Vad vill du?
Hon skakade irriterat loss hans hand. - Ingenting! Glöm det bara.
Hon vände sig om för att gå därifrån igen när han istället hejdade henne genom att putta upp henne mot väggen bredvid biblioteket med sina händer på varsin sida om hennes axlar.
- Gå inte när jag pratar med dig.
- Vadå pratar? Du är ju bara dryg, fräste hon och kände lite av sin huvudvärk komma tillbaka.
Hans ögon blixtrade till. - Hur vill du att jag ska vara då? Sockersöt och flirtig?
Han log snett mot henne medan hans blick föll på hennes läppar. - Eller slemmig och efterhängsen?
Jennifer fnös åt honom. - Du kan ju testa att vara dig själv bara och bete dig normalt.
Han skrattade till. - Normalt?
Hon mötte hans blick en kort sekund innan han tryckte sig intill och kysste henne. Jennifer kunde inte göra något annat än att besvara kyssen och när han släppte henne lika plötsligt tittade hon förvånat på honom.
- Jag vet fan inte vad som är normalt när jag är i närheten av dig. Och jag tänker fan inte be om ursäkt för den här kyssen, bara så att du vet.
- Jag har inte bett dig om det heller, viskade hon häpet.
Han lutade sig intill henne igen. - Du är kär i Ronny, konstaterade han.
Hon nickade. - Ja...
- Du är inte min.
Hon skakade på huvudet.
- Men du låter mig kyssa dig...jag fattar inte. Om du vill ha Ronny så borde inte jag få kyssa dig? Hans läppar snuddade vid hennes igen, mjukt och långsamt och fick hennes hjärta att slå hårt i bröstet.
Han hade så jävla rätt.
Han borde inte få kyssa henne. Hon borde säga nej, putta bort honom och gå därifrån.
Men hon ville ha mer.

- Jag är kär i dig också, sa hon tyst och väntade påhans svar med nedfälld blick.
Japp, sådär. Nu hade hon sagt det. Så var det.
- Driver du med mig?
Jennifer skakade på huvudet. Det var ju inte konstigt att han trodde det menhon måste vara ärlig.
- Nej...
- Jag trodde att jag och Ronny väntade på att du skulle välja för att du inte visstevem av oss du var kär i?
- Ja. Det hade ju varit så. Hon hade vetat att hon var kär i en av dom men intei vem. Då var det självklart inte lätt att välja när det nu visade sig att honvar kär i dom båda.
Han backade undan lite och tittade på henne. - Du menar alltså att du verkligenär kär i oss båda två?
- Ja. Förlåt...jag trodde inte att man kunde vara det. Men oavsett hur mycketjag vill ha honom och längtar efter honom, lika mycket längtar jag efter digoch jag älskar när du kysser mig. Så ja, jag är kär i dig och jag är kär iRonny. Hon ryckte uppgivet på axlarna.
- Förlåt...
Sekunden senare var han framme vid henne och kysste henne igen. Långsamt ochdjupt. Brinnande och hett.
Han slutade för att låta dom båda hämta andan och lutade sin panna mot hennes medslutna ögon samtidigt som ett litet leende smög sig fram på hans läppar.
- Det innebär att vi är kära i varandra...jag är kär i dig och du i mig.
- Och Ronny.
- Det är ett senare problem. Matte log stort mot henne med glittrande ögon ochhennes mage fylldes av fjärilar.
Fan vad fin han var.