Förbjuden Frukt

Kapitel 119

Ronny hade inte Jennifers nummer i sin ny mobil så han hade helt enkelt tagit risken och åkt hem till henne trots att någon verkade följa efter honom.
Han hade först kört fram och tillbaka genom stan, sedan åkt förbi klubben där han bytt bil för att sedan åka ner till Jennifers bostadsområde.
Det var lite trafik ute på grund av ovädret vilket underlättade för honom att se om han var förföljd.
På sidan av vägen och i diket stod övergivna bilar och en och annan buss. Han skrattade åt kaoset.

Ronny behövde inte ens köra ända fram för att han se polisbilen som stod parkerad utanför hennes hus. Vad fan?
Hade det hänt något eller hade hon sett till att ha polisbevakning på plats på grund av honom, för att se till att han verkligen skulle hålla sig borta?
Han krypkörde sakta framåt med ljusen avstängda och parkerade några hus ifrån.
Det dröjde inte länge innan han såg en uniformerad polis titta ut genom ytterdörren och sedan kämpa sig ett varv runt huset i snöstormen.

Några minuter senare kom han tillbaka och gick in igen.
Bevakning.
Dom hade satt skydd på huset. På Jennifer. Som om han någonsin skulle göra henne illa!
Vad i helvete trodde hon om honom? Var det hon som hade ordnat det här eller hennes farsa?
Hade hon berättat allt om honom för sin farsa? Det hoppades han verkligen inte!
Ronny stelnade till av ilska.
Han behövde verkligen få svar på allt det här nu men det fanns inte en chans att han tänkte ta risken att ta sig in i huset när snuten var där.
Han fick ta hand om det här senare.

Ronny startade bilen och körde försiktigt iväg trots att han ville trycka gasen i botten.
Så inte nog med att hon anklagat honom för att vara otrogen, hon trodde tydligen att han var så pass farlig för henne att hon behövde polisskydd.
Om hon verkligen trodde att det skulle hejda honom från att träffa henne så misstog hon sig ordentligt. Ingen snut kunde hålla honom ifrån henne.
Han behövde bara bevisa att han inte varit otrogen så skulle hon vilja ha honom i sitt liv igen, men hur fan skulle han lyckas med det?
Allt var bara ett stort missförstånd och han hoppades att även Jennifer skulle inse det snart.

Plötsligt stannade han, mitt i en korsning.
Om nu ingen snut kunde hålla honom borta från henne, varför stack han då härifrån?
Han kollade på klockan. Den var snart tre och snuten var nog inte så pigg om han hade stått där hela kvällen. Ronny vände och parkerade en bit ifrån innan han sakta började sin väg fram emot Jennifers hus.
Han visste exakt hur han skulle ta sig in, han hade gjort det förr, så det var det minsta problemet.
Han tog sig fram till trädet som stod framför hennes fönster och tog tag i en gren ovanför och väntade till all snö hade rasat ner innan han hävde sig upp på den och sedan samma sak med nästa gren innan han försiktigt smög över till taket bredvid hennes rum.
Sedan vred han sig runt kanten och skulle precis lirka upp hennes fönster när ett ansikte dök upp därinne och tittade ut på honom.
Snuten!

Han såg lika förvånad ut som Ronny kände sig men Ronny fann sig fortare än polisen och hoppade ner på marken och sprang iväg mot bilen fort som fan.
Sedan körde han snabbt ut ur området men försökte smälta in och inte dra uppmärksamheten till sig.

-

- Vad i helvete! Jennifer vaknade upp av en mansröst som skrek. I hennes rum.
Hon satte sig snabbt upp och polisen, Martin som han tydligen hette, stannade till och tittade på henne.
- Du stannar här! Gav han order om innan han sprang nedför trappen.
Så fort han var utom synhåll rusade Jennifer upp ur sängen och fram till fönstret där polisen hade stått. Hon såg att snön på hennes fönsterbräda var bortskrapad men i övrigt såg hon ingenting från där hon stod. Däremot hörde hon upprörda röster från nedervåningen och strax efter steg i trappan upp.
Hon satte sig på sängen.

Hennes pappa kom in genom dörren och gick fram till fönstret och tittade efter att spärren låg på. Hade han bara ruckat lite på fönstret så hade han snabbt upptäckt att spärren hoppade ur hur lätt som helst, men det tänkte hon inte upplysa honom om eftersom det var Ronnys sätt att hälsa på henne.
- Är du okej? Frågade han och tittade oroligt på henne.

Jennifer nickade. - Vad var det som hände?

- Polisen tog en nattrunda och när han kom in hit och kikade ut genom fönstret så var det någon utanför.

Det högg till i hennes mage. Kunde det ha varit...?
- Oj. Svarade hon och satte sig med benen i kors.

- Ja, han försökte hinna efter men när han kom ner till dörren var figuren redan borta.

- Tror du att det var inbrottstjuven som kom tillbaka? Jennifer var själv tveksam på det men ville inte nämna sin riktiga teori för sin pappa heller. Han skulle antagligen inte bli glad över att höra att hon haft nattliga besök av Ronny.

- Antagligen var det så. Vilken tur att Martin var här och fönstret var låst. Jag vill inte ens veta vad som kunnat hända dig om den där typen hade tagit sig in.

Om det verkligen varit Ronny så kunde Jennifer tänka sig exakt vad som hade hänt. Hon rodnade och tackade alla gudar som fanns för att rummet var mörkt.

- Martin har ringt efter en patrull till så dom ökar bevakningen här inatt. Jag kommer nog inte kunna sova något mer så jag sätter mig i arbetsrummet. Försök sov lite till du om du kan. Han pussade henne på huvudet och gick ut från rummet.

Jennifer skyndade sig fram mot fönstret igen och tittade ut. Kunde det verkligen ha varit Ronny?
Hade han försökt nå henne ändå? Varför hade han inte bara ringt en gång till eller skickat ett sms till. Hon suckade.

- Du behöver inte vara rädd. Jennifer hoppade skrämt till. - Oj, förlåt, jag skrämde dig.
Martin kom in i rummet och ställde sig bredvid henne i mörkret.

- Det är ingen fara. Jag blev nog bara lite uppskrämd av sättet att bli väckt på.

Han nickade. - Jag förstår det och jag ber om ursäkt men det var mitt jobb att se efter att allt var som det skulle härinne. Det var bara tur det för jag antar att du inte hade sett fram emot nattligt besök av en främling?

Han tittade på henne med allvarligt ansikte och hon insåg att hon stod där endast iförd trosor och en tunn sliten vit T-shirt.
- Nej verkligen inte. Hon lade armarna i kors över bröstet och gick tillbaka till sängen.

- Unga tjejer är så utsatta idag så man vill ju vara lite extra vaksam.

Jennifer nickade. - Ja, precis. Tack så mycket.

Han gick efter henne mot sängen.
- Om det är något så är det bara att ropa. Jag står precis utanför din dörr ända tills imorgon bitti. Han gav henne ett litet leende. - Jag lovar att inget ska få hända dig.

Hon nickade och log tillbaka. - Tack.

- Så det är bara att ropa på mig om det är något du vill. Eller kom och öppna dörren om du inte vill störa någon annan.
Han backade långsamt mot dörren och innan han stängde den tillade han. - Oavsett vad det gäller. Sov gott. Han log och nickade lätt innan han stängde dörren.

Jennifer satt kvar på sängkanten och kände sig förvirrad. Hon visste inte om han bara varit jättesnäll och hjälpsam eller om han stött på henne.
Nej, nu verkade hennes hjärna ha flippat ut totalt.
Varför skulle han stöta på henne?
Han hade bara velat vara snäll och tala om att han fanns precis utanför hennes sovrumsdörr.
Om hon ville honom något, vad som helst. Typ.
Herregud, var det ens värt att somna om nu?