Förbjuden Frukt

Kapitel 78

Hon orkade inte skrika längre och var så kall att hon skallrade tänder så pass hårt att hennes käkar hade börjat att värka, så hon satt bara ihopkurad under trädet och försökte hålla sig så varm som möjligt.
Vid det här laget borde hennes mamma ha förstått att något hade hänt henne och hämtat hjälp. Det kändes som en evighet sedan hon sagt till sin mamma att hon bara skulle ut på en kort promenad och nu satt hon här med ett dunkande huvud, illamående, hungrig och trött. Ensam i en stor mörk skog utan minsta tecken på att få någon hjälp. 
Men hon måste hålla sig vaken ifall att någon skulle råka jogga förbi ute på stigen.
Hon ville inte riskera att missa hjälpen när den väl kom.
Lyckligtvis verkade det i alla fall ha slutat regna men hon bestämde sig för att citat kvar ett litet tag och försöka få upp värmen lite innan hon gav sig på att försöka hitta tillbaka till stigen.

Snälla, snälla....låt det komma någon hjälp snart.

Jennifer försökte skrika igen men rösten höll inte och tröttheten kändes överväldigande så hon lutade sig bakåt och bestämde sig för att hon bara skulle vila en liten stund, sen så skulle hon nog orka ropa lite till. 
Stammen kändes hård mot hennes rygg men just nu var den hennes enda trygghet och hon stängde ögonen och koncentrerade sig på att försöka andas så lugnt som möjligt. 

-

Ronny kunde inte sitta still utan gick fram och tillbaka över vardagsrumsgolvet med en rastlös känsla i hela kroppen. Han ville göra något.
Hur fan kunde hon bara försvinna på det här viset, någon måste ju ha sett henne när hon gick iväg från huset?
Han ville så gärna åka dit och leta själv men han visste vad hennes morsa skulle tycka om det.
Jeppe kände hon inte igen så han skulle smälta in bra i joggingspåret men skulle han dyka upp så skulle han antagligen bli utpekad direkt av hennes morsa som skyldig till att ha fått Jen att försvinna. Han visste vad folk hade för fördomar om honom.
Men Ronny var så jävla glad över att han bett Jeppe hålla ett öga på henne under tiden han var i Malmö, annars hade dom inte haft någon information alls att gå på och då hade dom suttit i skiten totalt.
Nu var det bara att hålla tummarna för att hon verkligen var där, att hon var okej och att dom hittade henne fort.
Han tittade ut genom fönstret och såg bara sin egen spegelbild i glaset.
Han såg sliten och orolig ut.
Det var mörkt därute och det hade regnat rätt kraftigt tidigare vilket hade gjort den kyliga oktoberluften ännu lite kallare.
Han hoppades att hon hade varit duktig och klätt på sig ordentligt och hann med att tänka att han inte visste vart han skulle ta vägen om något hände henne. Om hon aldrig hittades.
- Fan Jennifer, vart är du, viskade han mot mörkret utanför.

-

Matte hoppade av bussen innan dörrarna ens hade öppnats helt och småsprang över gräsmattan bort mot naturreservatet.
Därinne någonstans i det täta mörkret kunde hon finnas och han skulle hitta henne isåfall. Det fanns inget annat alternativ.

Han kom ut på en grusväg och hörde en bil komma bakom sig så han steg åt sidan och vände sig om för att släppa förbi bilen men den tvärnitade strax efter den passerat honom och passagerardörren öppnades. Han sprang genast dit och kikade in.
Det var ju för fan snubben som bjudit Jennifer på drinkar på klubben. Vad i helvete gjorde han där?
- Du är Jennifers polare, hoppa in! Sa han till honom och viftade med handen för att visa att Matte skulle hoppa in. 
- Vad fan gör du här? Jag svär, har du gjort henne något så... Mattias kände hur ilskan började bubbla i honom. 
- Hoppa in nu för fan! Ronny har skickat mig.
Matte hoppade chockad in utan att ställa några fler frågor. 
Det var alltså en polare till Ronny? Fattade han vilken jävla skit han hade satt sig i när Ronny fick reda på att han hade bjudit Jennifer på drinkar. Vilken jävla idiot! Dom körde ned för grusvägen och kom fram till en stor tom parkering där endast en polisbil stod parkerad med blåljusen på.- Vi åker ner till utomhusgymmet istället. Där går det att parkera närmre spåret, sa Ronnys kompis och gled sakta förbi polisbilen.