Förbjuden Frukt

Kapitel 136

Ronny hade inte kunnat sova ordentligt på hela natten och när väckarklockan ringde klev han upp på en gång.
Nubbe satt redan i köket med kaffe klart och Ronny slog sig ner mittemot honom och bredde sig en macka.
- Vad fan gör jag om hon inte lever?

Nubbe tittade på honom. - Vad vill du att jag ska säga grabben?

Ronny ryckte på axlarna. - Jag vet inte. Sanningen? Vad som helst? 

- Du vet att det inte finns så mycket du kan göra. Det är bara att hoppas på det bästa. Det är som det är.

Ronny nickade och tog en tugga av mackan. Biten växte som en degklump i munnen och han svalde den med stort besvär. Efter det höll han sig bara till sitt kaffe. När han druckit ur koppen så tog han upp mobilen och slog numret till Börje.
Det hann inte ens gå fram en signal.

- Ja?

- Har ni hört något? Har någon ringt?

- Nej. Bara du nu. Börje lät uppgiven och trött. - Vi har inte kunnat sova på hela natten men vi gjorde precis som du sa och tog ut semester från våra jobb. 

- Men ni förklarade inte varför?

- Nej. Vi sa ingenting.

- Bra. Jag kommer över inom en halvtimme. Dom lade på och Ronny tittade på vännen.
- Hennes päron samarbetar i alla fall. Vi får hoppas att dom fortsätter med det. Annars kommer hon definitivt att dö.

Nubbe nickade och hälsade på en annan medlem som kom in i köket. Han ställde sig vid bordets kortsida. - Bilen har setts på Öresundsbron.

Ronny reste sig upp så hastigt att stolen nästan välte.
- Öresundsbron? Är vi säkra på det?

- Ja. Det finns på övervakningskamera.

- Den jäveln har lämnat landet. HELVETE! Det var det här som inte skulle hända! Ronny tog sig ut till bilen och sket i att han åkte ensam. Hade Dimitri velat döda honom så hade han gjort det för länge sedan. Den jäveln hade något annat i tankarna och Ronny behövde bara lista ut vad. 
Han körde raka vägen hem till Jennifer och hann inte ens upp för trappen innan dörren öppnades.

- Kom in. Vi har satt på kaffe.

Ronny klev ur skorna och gick in i köket där Ann-Britt satt ofixad i bara morgonrock. Sminket från igår satt kvar och håret var slarvigt. Han kunde inte låta bli att tycka synd om henne.
Han visste hur orolig han var för Jen och kunde inte ens tänka sig hur stor hennes oro var för sitt enda barn.
Han satte sig ned bredvid henne och Börje ställde fram en kopp kaffe åt honom. 
- Är du okej? Ronny sket i att hon inte tyckte om honom, Jennifer skulle komma att behöva sin mamma efter det här och han ville se till att hon höll ihop till Jennifer var hemma på säker mark igen. 

Hon nickade försiktigt.

- Bra. Jag behöver ha er båda med i det här. Vi har inte tid att bryta ihop. Jennifer behöver er.

Hon tittade upp på honom med trötta ögon. - Vi behöver henne. Hon är det enda vi har. 
Hon satt och studerade hans ansikte ett bra tag och Ronny satt tyst och mötte hennes granskande ögon utan att vika undan för en sekund.
- Jag kan förstå vad hon ser hos dig. Du är stilig och säkert spännande. Man har så mycket känslor när man är så ung som hon. Kommer den här mannen att göra henne illa?

Ronny undrade hur mycket han skulle undanhålla för dom men bestämde sig för att vara ärlig.
- Risken finns att dom inte behandlar henne så bra om hon gör eller säger något som dom inte gillar. Men håller hon sig lugn och gör som dom säger borde hon klara sig bra. Vi ska bara koncentrera oss på att få hem henne vid liv nu...resten löser sig.