Förbjuden Frukt

Kapitel 85

Ronny hade verkligen inga problem att erkänna det.
Att se Dimitris smått stirriga blick kändes jävligt bra och han satt och njöt i fulla drag av att se paniken skölja över mannen mittemot. Han höll sig från att le, vilket var svårt som fan, men han kunde inte riskera att förstöra det här nu.
Han tänkte inte visa Dimitri att han visste något som helst om hans saknade kamrat. Inte minsta lilla. Han skulle inte ens ge gubbfan en chans att misstänka honom för något sånt.
Att göra sig av med kroppen hade inte varit några problem eftersom dom hade haft flera dagar på sig och när torsdag kom och det var dags för mötet med ryssjäveln fanns inte ett spår kvar av hans polare.
Och drogerna som han stulit hade dom noga "gömt" i den döda mannens lilla lägenhet så att Dimitris folk lätt skulle kunna hitta det.

- Är det något fel? frågade han Dimitri på engelska och försökte låta genuint bekymrad.
- Nej, inte alls. Ett ögonblick bara. Han gav Ronny en blick som tydligt visade på att hans ord var ren lögn innan han reste sig från bordet och svarade i sin mobil som vibrerat till.
Hans tysta mumlande gav Ronny en hint om att dom hade hittat varorna nu. Efter att par snabba ord avslutade Dimitri samtalet och kom tillbaka till bordet som dom alla suttit och väntat vid dom senaste 30 minuterna.
Han satte sig ned och tittade på Ronny med en bister min innan han harklade sig.
- Så...det verkar ha uppstått ett litet problem, sa han stelt.
- Jaså? Ronny bet sig i kinden för att kunna fortsätta hålla masken.
- Vi har hittat våra varor. Dimitri tog ett djupt andetag och mötte Ronnys blick. Tyvärr hittades dom inte där dom borde ha varit utan i en av mina egna mäns bostäder.
Ronny försökte se upprörd ut och lutade sig över bordet. - Försöker ni lura oss?
Dimitri skakade häftigt på huvudet. - Nej nej, givetvis inte. Vi visste inget om det här! Självklart ska han få sitt straff när vi hittar honom.
OM ni hittar honom, tänkte Ronny nöjt.
- Ingen stjäl varken från mig eller mina vänner, fortsatte mannen framför honom och lutade sig fram över bordet. Givetvis ska ni få er betalning.

Vänner...
Ronny hade lust att fnysa högt åt den kommentaren. Dom visste bägge två att dom aldrig hade varit eller någonsin skulle bli vänner. Han litade inte en sekund på den här jävla människan men affärer var affärer.
- Bra, svarade han. Vi gillar inte när folk försöker lura oss och definitivt inte när dom försöker stjäla saker som tillhör oss.
Dimitri satte upp händerna i luften framför sig i en fredlig gest. - Självklart, jag förstår. Nu ordnar vi först upp betalningen så ska jag se till att ta hand om idioten som gått bakom våra ryggar direkt efter.
Ronny nickade och som på en given signal reste dom sig och gick in i rummet där boxen med pengarna fanns och tog fram sina nycklar.

-

Matte satt ute på en bänk på skolgården och småhuttrade.
Det började bli rätt kyligt ute nu och det skulle nog inte dröja länge förrän snön kom. Han satt och funderade lite och förstod inte hur det hade gått till men här satt han och var kär i en tjej som förföljt honom hela högstadiet och som han inte brytt sig ett skit om tidigare.
Plötsligt hade hon blommat upp framför hans ögon och han hade satt som mål att ta hennes oskuld innan jullovet, och det målet hade han ju nått redan, men sen hade det hänt något på vägen.
Han var fan inte van vid sånt här skit, massa känslor som fuckade upp en.
Matte tog ut prillan och slängde iväg den in i busken bredvid.
Men han kunde inte neka till det, han blev varm i hela kroppen bara han tänkte på henne och ville ta på henne och krama henne hela tiden.
Han log åt sig själv och reste sig upp när han hörde steg som närmade sig och fick se Jennifer komma emot honom.
- Vad du ser glad ut då? Hon kom fram till honom och ställde sig med armarna i kors som för att värma sig.
- Japp, jag blir det av att se dig. Tack för att du kom. Jag har saknat dig som fan söt.
Han hörde själv att det lät smörigt som fan men det var sant.
Att vara utan henne en hel vecka var inte ett alternativ för honom och nu när han hade lovat vaktmästaren att hjälpa till med lite jobb på skolan under lovet och få ihop lite extra cash så hade han frågat henne om hon ville komma förbi på hans rast även fast han hade misstänkt att hon inte skulle ha tid med det men till hans förvåning hade hon sagt ja.
Han visste inte hur länge han kunde klara av att ha det på det här sättet, att ha henne i närheten och kunna kyssa henne men inte få kalla henne för sin.
- Haha! Gulligt, vad är du ute efter nu då? Hon lipade åt honom med ett busigt leende och han gick fram till henne med ett flin.
- Du vet vad jag är ute efter, viskade han mjukt och lade sina armar omkring hennes midja och borrade in ansiktet intill den varma huden på hennes hals.
Hon tryckte sig mot honom. - Jag vet, mumlade hon.
- Du måste berätta läget för Ronny annars får jag göra det.
- Fast seriöst Matte, han bryr sig inte ett dugg om allt det här så han behöver inte veta. Och bara jag ser honom på festen och verkligen får se på riktigt att han inte bryr sig om mig så borde jag inte ha några problem att glömma honom och gå vidare.

Matte skrattade till. Trodde hon seriöst att det var så det fungerade?
- Du lever i förnekelse. Ronny bryr sig visst om dig och jag fattar inte hur du inte kan se det. Den enda anledningen till att han håller sig undan från dig är för att han tror att du och jag är ihop och när han får reda på att vi inte är det så ligger jag jävligt illa till. Så antingen säger du som det är eller så gör jag det.
- Varför skulle du ligga illa till bara för att han har fått för sig att saker är på ett visst sätt? Vem var på sjukhuset när jag ramlat i spåret? Inte han i alla fall.
- Han stack för att din morsa inte ville ha honom där, det vet du. Och jag skulle ligga illa till eftersom jag inte sagt som det är till honom dom gånger ämnet kommit upp. Han har hållit sig undan av respekt för oss, ett OSS som inte ens finns. Han är värd respekten att få veta sanningen.
- Fine...jag ska berätta. Jennifer suckade och Matte förstod att hela situationen var jobbig för henne, men det skulle bli fan så mycket jobbigare för honom om det här inte löstes snart.
- Bra. Han kommer bli förbannad på mig i alla fall men det kommer bli fan så mycket värre om han får reda på det själv och det tror jag att du inser också. Matte gav henne en ordentlig kram innan han släppte henne.
- Vi ses i övermorgon söt. Han gav henne en snabb puss på munnen och gick tillbaka in i skolan.
Arbetet skulle inte sköta sig själv.

-

Hon visste att han hade rätt.
Det var inte rätt av dom att låta Ronny tro att dom var ihop när det inte var sant. Å andra sidan hade han faktiskt inte frågat henne rakt ut utan bara utgått från att det var på det viset efter att hon sovit över hos Matte.
Hade han verkligen velat ha henne så borde han väl ha kämpat lite i alla fall?
Han hade inte hört av sig till henne överhuvudtaget och hon misstänkte faktiskt att han gått vidare och tappat allt intresse för henne. Vilket inte vore så konstigt med tanke på alla klängiga tjejer som fanns i hans närhet.
Hon fick en hård klump i magen.
Men Matte hade rätt oavsett, Ronny förtjänade i alla fall att få veta sanningen sen kanske det inte gjorde någon skillnad för honom i slutändan men då visste han hur läget var.
Sanningen var alltid bättre än en massa lögner.
Han däremot, fanns i hennes tankar hela tiden och mobilen som hon fått av honom låg numera i hennes väska, alltid fulladdad. Vilket kändes tryggt.
Om hon bara hade kunnat sluta vara så velig och förvirrad över allt det här så hade allt varit mycket enklare.
Fast berättade hon sanningen för Ronny och han struntade i hur det låg till så var det ju redan klart liksom, då fanns det ju inget mer för henne att bekymra sig över. Då kunde hon lämna alla tankar på honom bakom sig och bara koncentrera sig på att ha kul med Matte.

Hon tog upp Ronnys mobil ur väskan och höll den i handen framför sig.
Skulle hon höra av sig på en gång eller borde hon vänta lite till och fundera någon dag på vad hon skulle säga?
Nu när hon tänkte efter så kunde hon egentligen vänta till Halloweenfesten för då var chansen stor att han var på plats och en sån här sak var ju bättre att berätta personligen, ansikte mot ansikte än via telefon.
Ja, det var en mycket bättre ide!